av Det snurrar på och lussekatterna bakas, julklapparna packas, julpynten pyntas. Och så kanske det till slut känns mest som att det bara snurrar på för snurrets skull, kanske orkar jag inte riktigt göra reda för varför. Då sätter jag mig ner i soffhörnet. Då slöstirrar jag på julgranen så att ljusen flyter ihop av icke-fokuset i min blick. Då kanske jag till slut sluter ögonen. Och så besöker jag Mumindalen.
Det är sen gammalt att det inte finns något mer avkopplande för mig än Tove Janssons berättelser om filifjonkor och hemuler. Så här års är det förstås Granen, en av novellerna i finfina samlingen Det osynliga barnet, jag återvänder till. Om och om igen återvänder jag.
Se det som en julgåva eller som en sträng tillsägelse, men jag tycker faktiskt att du ska sätta dig ner och läsa eller lyssna på Granen nu, för sinnesfridens skull. Den finns i olika varianter, här kan du till exempel höra Tove Janssons egen inläsning.
Bild från Pixabay
