av 
2010-talet har varit en jäkla resa, för mig personligen och för samhället. Helt galet har det varit med Trump och utmattning och disputation och rasism och mörker och glädjeämnen och allt som snurrat förbi. När jag tänkte att jag skulle skriva om tv-serier här och nu så tänkte jag nog att det skulle bli någon sorts exposé över vad som producerats under årtiondet, men så sammanställde jag listan över vad jag sett och insåg att bilden skulle bli en annan.
Jag och tv-serierna har gått från mörker till ljus på rakt motsatt sätt från hur jag upplever att omvärlden har gjort. Från början av perioden utforskade jag mörkret i tv-serieformat. Jag såg (om) Buffy, Jessica Jones, True detective, Supernatural och The Jinx. Sen blev det också några riktigt fina litterära serier, Wolf hall och Alias Grace. Jag fick världspolitiken förklarad för mig av John Oliver (och Steven Colbert och Trevor Noah i klippform på Youtube). Sen blev det liksom stopp. Jag gick in i någon sorts eländesvägg efter ett avsnitt i säsong 2 av Jessica Jones. Jag orkade inte ens ta mig an Black mirror…
De senare åren har jag bara orkat se komediserier med halvtimmeslånga avsnitt. Parks and recreation, 30 rock och just nu Big bang theory är min vilostund från världen och verkligheten. Och behöver jag vila totalt så får jag ta till det riktigt tunga artilleriet i form av Masterchef Australia (men jag har upptäckt att jag drar mig för det nuförtiden eftersom bakgrundsmusiken stressar mig, misären!).
Jag hoppas förstås att världen ska skärpa till sig snart och då naturligtvis inte främst för att jag ska orka se tv-serier igen, men det vore onekligen en trevlig bieffekt.
