av 
Som jag berättat tusen gånger så är jag inte särskilt lättskrämd av mig när det gäller böcker. Det ska mycket till innan jag blir rädd. Äcklad och ångestfylld kan jag bli, men inte just rädd. Och det är lite konstigt eftersom jag i verkliga livet är rädd för det mesta.
Jag är rädd för höga höjder.
Jag är rädd för djupa vatten.
Jag är rädd för döden. Att mina barn ska dö. Att min hund ska dö. Att nån jag känner ska dö. Att jag själv ska dö.
Jag är rädd för att bli gammal. Jag är rädd för att bli kroniskt sjuk. Jag är rädd för cancer. Rädd för stroke och hjärtinfarkt och rädd för att bli fångad i min egen kropp men alla andra tror jag är död och begraver mig levande.
Jag är rädd för att gå ensam i skogen. Jag är rädd för björnar.
Jag är rädd för mörker. Jag är rädd för att vara instängd i mörker och upptäcka att någon andas eller stryker sig bredvid mig.
Jag är rädd för förändring.
Jag är rädd för myror. Jag är rädd för råttor. Jag är rädd för vägglöss. Jag är rädd för kackerlackor.
Jag är rädd för att plötsligt börja kräkas ombord på ett flygplan eller ett tåg.
När det är mörkt ute är jag rädd för män som går i grupp och män som går ensamma, om de inte har hund eller barnvagn med sig.
Jag är rädd för att ekonomin ska krascha och att jag blir utfattig.
Jag är rädd för att bli blind och jag är rädd för att jag ska råka sticka ut mina ögon.
Jag är rädd för att köra på någon med bilen, och inte upptäcka det.
Jag är rädd för människor med mörka tankar och fientliga åsikter.
Jag är rädd för spöken.
Jag är rädd för att gå till doktorn.
Ibland är jag rädd för min egen skugga.
