En författare som tar ansvar

Det är lätt att avfärda deckargenren som enkel underhållning utan djup, men faktum är att många av de mest samhällskritiska och politiska böckerna som ges ut idag faktiskt finns inom spänningsgenren. Med en stor publik har författare en chans att påverka och en som verkligen tar sitt ansvar är Katarina Wennstam. Hon började som kriminalreporter, skrev sedan böckerna Flickan och skulden, samt En riktig våldtäktsman om hur vi ser på offer och gärningsmän. När hon sedan sadlade om och började skriva deckare fanns mäns våld mot kvinnor med som en skrämmande röd tråd.

Wennstam skriver om män med makt som missbrukar den som i Alfahannen, där huvudpersonen Jan Rappe är den framgångsrike skådespelaren som tycker att det är självklart att han ska få de kvinnor han vill och att de kanske till och med ska vara lite tacksamma. Till slut är det någon som tycker att han gått för långt och han hittas på en brygga med ett livshotande sår i magen. Wennstam funderar kring hur riktigt sviniga män kan tillåtas hålla på som de gör och ändå hyllas. Det gäller självklart inte bara skådespelare, även om det gör det i just detta fall och väldigt många verkliga, liknande sådana. Alfahannen kom ut 2010 långt innan #metoo berättade om det som vi alla egentligen känt till, men valt att blunda för. Jag önskade att fler författare med en stor publik valde att berätta om sådant vi inte talar om, men borde uppmärksamma. De som gör det finns som sagt inte sällan i deckargenren, men även Fredrik Backman är en författare som jag tycker gör ett viktigt jobb.

Alfahannen var sista delen i en trilogi om mäns våld mot kvinnor och därefter inleddes serien om kriminalinspektör Charlotta Lugn och målsägarbiträdet Shirin Sundin, numera advokat Shirin Nouri. Först ut var Svikaren, som också den handlade om mäns våld, men offret var den här gången fotbollsspelaren Sebastian Lilja som lämnat sin klubb och skrivit på för konkurrenten. Bäst i serien så här långt är nog ändå Skuggorna där några brottslingar tar lagen i egna händer inspirerade av talionsprincipen.

Det jag uppskattar med en deckarserie är att återse huvudpersonerna i bok efter bok. Av de två tycker jag mer om Shirin än Charlotta, men båda är intressanta att följa. Charlotta är mer av en vanlig polis med för poliser vanliga demoner, medan Shirin är en lite mer ovanlig karaktär. Senaste boken om dem heter Vargen och där stod yrkeslivet verkligen i centrum och även om jag uppskattar en bra deckarintrig, speciellt en som delvis utspelar sig i en rättssal, är det minst lika viktigt att huvudpersonernas privatliv får ta plats. Meningslöst kanske vissa tycker, men för mig ger det en extra dimension.

I  Vargen kände jag för första gången att Wennstam kanske fokuserade för mycket på den i och för sig superviktiga frågan om hur kvinnor och män behandlas i vårt rättssystem. Det gjorde att tempot sänktes en del, men samtidigt är det viktiga saker hon skriver om som fler borde bli medvetna om. Jag respekterar Katarina Wennstams val att välja att lyfta kvinnors rättigheter i sina böcker och tycker att det är viktigt att författare med många läsare tar sitt ansvar och faktiskt vågar ta ställning. Det betyder inte att alla författare måste eller ens ska ha en politisk agenda, men kvinnors rättigheter är så mycket mer än en höger-vänster-fråga och borde få mycket mer uppmärksamhet.

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin