En fantastiskt fin norsk höst!

Igår läste jag Susanne Skogstads helt underbara roman Svartstilla och jag slogs av att det är en helt fantastisk norsk romanhöst. Inte nog med att jag läst och älskat den vemodiga Män i min situation av Per Petterson och fascinerats av Lars Myttings historiska roman Systerklockorna, nu möter jag en helt annan sorts text hos Susanne Skogstad.

Och kanske blev vi trygga tillsammans.
I vårt hem.
Som bara jag finns kvar i.
Och som inte längre är ett hem. 

För mig som förra året blev änka så är det en väldigt känslosam läsning. Vi får i en prosalyrisk form möta den åldrade änkan som vistas i sitt svartstilla, som i frånvaron av sin make upplever närvaron i tomheten. Hon befinner sig i ett djup som är ett stilla mörker och hennes tre vuxna barn har tröttnat på moderns passivitet och försjunkenhet i sorg. Minnen av den äskade maken, han som kom med ljuset, finns i det fysiska rummet, i spåren i trappan och i vetskapen om att det gemensamma livet finns runtomkring, i kartonger på vinden. Den äldste sonen Jon är en handlingskraftig man som har ordnat med en plats på hemmet. Hon klarar ju inte att sköta sitt hus, inte heller tar hon hand om sin hälsa och hon är så isolerad. Visst skulle modern få det mycket bättre där?

Det här är en roman om tomheten efter en älskad livskamrat och en strålande vacker skildring av kärlek som varar ända in i döden. Svartstillat har följt henne genom livet och känslan av att ljuset har försvunnit är svår att hantera. Det är också en text om sorg och hur den tar sig olika uttryck, jag kände så väl igen scenen när barnen kommer hem till sin mor och genast tar sig an något praktiskt. Genom att ordna så visar man omsorg, genom att ställa iordning så får man kontroll. Barnen reser en gravsten, de fyller kylen, de arrangerar julfirande och på vägen glömmer de att fråga sin mor om det som verkligen är viktigt. Det som var livet. Kassarna på vinden rymmer ett helt liv och nu är de skräp som väntar på transport till tippen. Först när de så smått börjar dela minnen av fadern och sin tid som en familj kan de närma sig varandra men tiden har runnit ut, skörheten har tilltagit. Det finns bara förfluten tid kvar att förhålla sig till, framtidens chans är förgången.

Jag beundrar den unga författaren Susanne Skogstad som med en sådan lyhördhet kan gestalta det svåra ämnet som hon tar sig an, hon använder språket på ett så otroligt drabbande vis. Ett exempel är hur hon drar med läsaren in i det där sorgesamma tankearbetet som inte tycks ta slut genom att stapla ett antal och satser på varandra. Upprepningarna närmar sig ältandet och det är så effektivt. Jag lever mig in, tänker och känner likadant som den namnlösa änkan.

Andas.
Känner hur jag saknar dig.
Men du kommer inte tillbaka.
Och vi är inte tillsammans.
Och jag är inte fru.
Och jag är inte mor.
Och jag är inte längre någon. 

Nu röjer jag i mitt förråd, jag packar mina lådor och jag ska börja resten av mitt liv på en ny plats. Inte särskilt långt bort i världen men det är en plats där det finns ljus och rymd och en vacker vy över staden.

Framtidens tid är här.
Och allt är gott.

Missa inte att vi startar Kulturkollo läser om ett par veckor, då pratar vi om Män i min situation. Välkomna dit!