av 
Hasse och Tage. Det finns inte många namn man kan säga till mig och väcka sådana känslor med. När jag tänker på Hans Alfredsson och Tage Danielsson så blir jag liksom varm i hela kroppen. Mina associationer går lite så här: Tages medmänsklighet och människovärme, Hasses skärpa och humor, Tages skärpa och lugna ilska, Hasses skörhet, Tages stabilitet och tryggheten i hans röst. Som barn vilade jag ofta i Tages röst.
I filmen Hasse & Tage – En kärlekshistoria berättar Jane Magnusson berättelsen om komikerduon bortom det offentliga. Det är en djupdykning i arkiven förstås, men bygger också mycket på intervjuer med och material från familjerna. Det är inte ofta jag orkar göra saker efter jobbet, men när den här filmen kom till byn igår kväll kände jag att jag inte kunde förvägra mig själv att få se den.
Jag tycker mycket om att filmen fokuserar så mycket på den kärleksfulla vänskapen mellan dessa två män och låter just kärleken vara drivkraft och förklaring. Sånt är vi inte bortskämda med. Samtidigt tecknas också en bild av duons samhällsengagemang och hur de var en symbol för och språkrör för ett samhälle som skulle komma att förändras.
Hasse och Tage – en kärlekshistoria är naturligtvis en film med många skratt, men där finns så mycket mörker och så mycket förtvivlan (herregud, de döda barnen och herregud att Hasse tvingades leva utan Tage i 30 år!) att min kvardröjande känsla ändå är sorg. Jag känner tårarna som runnit nerför kinderna tydligare än skrattrynkorna jag också jobbat på. Men det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Hasse och Tage visar ju mer än tydligt att stora och vackra ting kan födas ur mörkret. Det är också något att bära vidare.
