Det svarta trädet av Tana French

En av höstens nyheter är Tana Frenchs Det svarta trädet och jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den. Jag har sedan tidigare bara läst en bok av French: En hemlig plats, som jag gillade riktigt, riktigt mycket. Får jag samma känsla av Det svarta trädet? Nej. Betyder det någonting? Jag vet inte.

Toby lever ett sorgfritt liv och utan större friktion eller som han själv uttrycker det ”Jag har alltid betraktat mig själv som en i grund och botten lyckligt lottad person”. Han var populär i skolan, har ett stort socialt nätverk, stödjande och engagerade föräldrar, flickvän och ett nytt jobb på ett konstgalleri. Hans liv tar dock en brutal vändning när han blir överfallen i sitt hem som vållar honom en huvudskada och minnesförlust. Toby har en lång rehabilitering framför sig och det är en gripande historia där man får ta del av hur ett inbrott och överfall förändrar den drabbade för livet – kampen att få kontroll på sin sargade kropp och försöka läka de djupa sår som ingen ser på insidan.

Toby och flickvännen Melissa söker sin tillflykt till familjens släktgods, Ivy House, då hans döende morbror Hugo behöver stöd i vardagen. Ett av kusinbarnen hittar dock en dödskalle i stammen på ett gammalt träd och med det så har romanen växlat över till en mysteriehistoria, som kanske, kanske får ta för stor plats. Det kan vara en av anledningarna till varför jag inte riktigt fastnade för historien.

Eller bitvis var jag fast – jag gick in och ut ur flow under hela resans gång. French har en fascinerande förmåga att hålla liv i långa dialoger som stäcker sig utmed flera sidor och de faller sig så naturligt. Och hur hon med små nyansskillnader kan ändra karaktär på samtalet – från ett neutralt vardagsprat till ett hotfullt samtal med mörka undertoner. Jag gillar också särskilt där man kommer Toby nära och man vandrar tillsammans i mörket och ångesten kring en svikande kropp och själ och då världen utanför Ive House murar ter sig oerhört skrämmande.

French har själv sagt i intervjuer att hon är mest intresserad av mysterier där ”whodunnit” inte är den största frågan, och Det svarta trädet införlivas denna tanke – det är inte polisen du följer utan de drabbade, de misstänkta och hur detta mysterium formar om den maktstruktur som fanns i familjen. Det kryper sakta på Toby att han inte längre kan lita på sina minnen. Är han så ”lyckligt lottad” egentligen? Och vad gjorde han den sommaren då trädet i Hugos trädgård blev en grav?

När jag här och nu formulerar de här funderingarna i skrift, så blir jag alltmer positiv boken. För nog har den satt igång mina tankar och nog har French en fascinerande förmåga att hålla tag i läsaren trots att tempot i Det svarta trädet varierar väldiga. Tanken att lägga boken ifrån mig föresvävade aldrig mig – samtidigt är det inte en En hemlig plats.

Titel: Det svarta trädet
Författare: Tana French
Översättare: Ing-Britt Björklund
Bokomslag: Simon Pettersson
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2019

Författarporträtt: Kathrin Baumbach