Kulturkollo möter Per Petterson

Per Petterson är sverigeaktuell med en ny roman, Män i min situation. I fredags förmiddags fick vi en pratstund med honom inne på bokmässan.

När vi fick besked om att vi skulle få samtala med en av nordisk litteraturs finaste författare så började jag (Anna) febrilt leta efter hans prisbelönta Ut och stjäla hästar, var hade min man ställt den? Jo, mellan John Updikes Haren vilar och No Country For Old Men av Cormac McCarthy. Den placeringen var ganska lyckad tyckte Per Petterson, de romanerna handlar precis som många texter i hans författarskap om de där fåordiga männen som kanske inte har det helt enkelt med att kommunicera.  Ut och stjäla hästar kom i somras som film och Per Petterson hade inget att göra med själva filmatiseringen, han litade på att Hans Petter Moland skulle förvalta berättelsen om Trond och det visade sig att han varit lojal mot romanen. Trots det så var Per rejält nervös när han såg filmen på filmfestivalen i Berlin. Skulle publiken applådera?

Det gjorde de och vi i i Kulturkollo applåderar också den nya romanen. Per berättar att det tagit sex år att skriva Män i min situation och att det delvis varit för att han i den här senaste boken närmar sig det allra svåraste att skriva om – förhållandet mellan far och döttrar. Han har själv två döttrar som han flyttade ganska långt ifrån för kärleks skull och att välja mellan kärlek och sina barn är en omöjlig uppgift.

Arvid Jansen, han är författare och trebarnsfar och huvudkaraktären i flera av Pers böcker. I Män i min situation så börjar romanen med att han blir lämnad av sin fru Turid. Arvid tappar fotfästet och hans rastlöshet tar sig helt absurda former. Han närmast lever i sin bil, han kör till Sverige för att kunna läsa, han träffar nya kvinnor att hitta en smula tröst hos och han kan inte stanna upp. Vad är det Arvid febrilt försöker fly ifrån? Just den där personligheten med en stor rastlöshet erkänner Per kommer från honom själv, han är också en mycket rastlös person. I Arvids fall så handlar det om flera saker som jagar honom. Hans mor, far och bröder har omkommit i en otäck olycka, hans fru har lämnat honom och han inser att det sista året tillsammans med frun varit ett liv i lögn. Arvid klarar inte att vila i sig själv, vem är han egentligen?

Arvid kan inte skriva, han kan inte läsa, han kan inte förmå sig att köpa fotogen till kaminen utan han lever bokstavligen i kylan. Han inser att känslorna är så avtrubbade att han inte ens känner något när han går till föräldrarnas grav, han har inget att säga dem och tystnaden liksom förs vidare till relationen mellan Arvid och hans flickor. Som läsare blir man nästa arg, varför slåss inte Arvid för relationen med sina barn? Per menar att bandet mellan Arvid och flickorna är mycket starkt, särskilt har Arvid och den äldsta dottern Vigdis något som förenar dem samtidigt som han sviker dem, sviker henne. Han har inte orken, han har inte kraften eller förmågan. Liksom att han inte hade förmågan att hålla relationen med Turid levande, han får hela tiden erbjudanden om kärlek och vänskap men han klarar inte riktigt av det. Han vill hellre dö än att bli ratad och samtidigt så kan han inte lista ut hur han skall kommunicera. Han har noll koll.

Per Petterson berättar att han ständigt blir överraskad när han skriver, han har ingen plan färdig när han börjar skriva. Han själv och Arvid har det gemensamt att de båda tar väldigt lång tid på sig att skriva. Arvid tassar runt sitt skrivande och klottrar ned något med en blyerts på en servett eller så, Per själv tillbringar tiden med att vänta. Flera år gick innan han ens kom igång med den senaste boken och tankarna gick mest till att fundera över om han skulle hinna fylla 70 innan nästa bok skulle bli klar … Det som hindrade honom var att ta sig an de svåra erfarenheter som han själv kunde relatera till: sorg depression och döttrarna. Det blev allt svårare att skriva. Han tog då J M Coetzee på orden: Always Move Towards Pain When Making Art. Han fick bestämma sig för att stanna i det jobbiga, klamra sig fast och arbeta sig igenom.

Han visste tidigt att han skulle bli författare och när han ser tillbaka på sina första försök så kallar han dem ”liksomlitteratur”. De var bara dåliga kopior av sådant som vi alla har läst förut, till slut kom dagen när han var tvungen att försöka skriva något som han faktiskt hade koll på och som han kände till. Han skrev då en novell om en familj som liknande hans egen barndomsfamilj och då hittade han till Arvid Jansen som pojke. Den novellen blev såld och fler följde. Debutnovellsamlingen var ett faktum. Vid 35-års ålder kom den och det har inte blivit enklare att skriva allt eftersom åren har gått. Han skulle önska att det var så men det är fortsatt svårt.

I Män i min situation är en av temana klass, Arvid som är författare från arbetarklass förlorar på sätt och vis Turid till de färgglada, pratsamma akademikerna och man undrar hur Arvid hade uppfattat bokmässan? Hade han trivts? Per tror att han nog skulle varit ganska bortkommen och generad. Samtidigt så dras ju Arvid (hej Röda Rummet!), likt Strindberg till de där högreklasskvinnorna som han erövrar.  En reflektion som vi delar med Per är att röster från arbetarklass och diskussionen kring betydelse av klass har tystnat. Han menar att den politiska litteraturen är stor men den diskuterar ofta de enskilda frågorna som t ex hbtq- frågor eller representation istället för att ta sig an den grundläggande frågan om klass och möjligheterna och tron på at bygga ett gott samhälle för alla oavsett kön, ras eller ekonomi.

Per berättar att han fortsatt har en stark känsla för sin arbetarklassbakgrund.  Han växte upp förankrad i arbetarklassen och samtidigt i den där tiden då klassresorna verkligen var möjliga. Han ville bort från kroppsarbetet och kunde utbilda sig men han ville inte. Han själv ville inte bli förfrämmad från sin familj, sina vänner och grannar. Det fanns bara en väg ut ur det dilemmat och det var att bli författare. Som författare kan han befinna sig i alla klasser, han ställer sig i den sociala hissen och dricker te med drottningen ena dagen och öl med stammisen på puben den andra.

Ibland har Per Petterson blivit anklagad för att skriva macho-böcker men då kan man rekommendera dem som säger så att de behöver läsa lite noggrannare. Arvid i den senaste romanen är en man som visar alla mänskliga sidor och Män i min situation är en naken och ärlig text som berör på alla vis. Missa inte heller Jag förbannar tidens flod som är en helt fantastisk roman med vackert avskalat och närmast poetiskt språk, snillrikt sammansatt berättelse i flera olika tidsplan och underbara miljöbeskrivningar. Allt det som är Per Pettersons signum!

Stort tack till Per Petterson som så generöst delade med sig av sin tid till oss och tack till Sekwa förlag som möjliggjorde samtalet.