av 
Tema Jämställdhet var på förhand det tema som lockade mig mest på årets Bokmässa och därför är det också naturligt att jag skriver om ett av de seminarier som ingår i temat. Medverkande på seminariet Från suffragetterna till #metoo var Helén Pankhurst, Ida Östensson, Anne Atombo, modererat av en tyvärr lite övertänd Alexandra Pascalidou.
Helen Pankhurst har ett arv att leva upp till. Namnet förpliktigar, men reaktionen från andra kunde vara så är positiv som negativ. Hon tar med oss till 1 oktober 1913 när Sylvia Pankhurst höll tal här i Göteborg. Hon vill också lyfta frågan om hur vi hade valt att kämpa för kvinnors rättigheter då. Vilken ledare hade vi valt, vilka metoder och vilken politisk inriktning? Pankhurst vill ha färre regler för vem som kan kalla sig feminist och att den minsta gemensamma nämnaren måste vara att vi är kvinnor. Kan hon ställa sig bakom sina släktingar användning av våld, undrar Pascalidou? Det var inte det första de gjorde, påpekar Pankhurst och det var faktiskt ingen som dödades av en suffragett och det handlar faktiskt om synen på vad som är tillåtet för kvinnor och även om våld var en liten del av kampen är det vad många fokuserar på.
Anne Atombo är feministisk aktivist och kämpar för mänskliga rättigheter i Kenya. Även om #metoo inte var så stort i just hennes hemland, inspirerade den även om deras kamp såg annorlunda ut. Kampanjen ”my dress, my choice” var stor och handlade om kvinnors rätt att se ut som de ville. Utmaningarna globalt påverkar deras liv, men när suffragetterna kämpade för rösträtt, var många länder i Afrika fortfarande kolonier. När de fick demokratiska rättigheter var det ingen könsskillnad på pappret, även om ojämlikhet självklart finns. Hon berättar t.ex. om hur skatt på mensskydd tagits bort, men ändå är något som å har råd med. Kampen är ibland lik, men skiljer sig också åt. Ofta försöker de inkludera männen i debatten för att kunna få förändring på riktigt.
Är Sverige ett feministiskt paradis? På många sätt, men vi är inte färdiga, säger Ida Östensson, som grundade stiftelsen Make equal och var med och grundade FATTA. Hennes frustration är påtaglig och hon funderar mycket på vilken roll som männen ska ges i jämställdhetskampen. Pankhurst påpekar att få män ens är intresserade av att delta och pekar på de få män som finns i publiken idag. Det är bra att män lyssnar och visad intresse, men de måste inte alltid vara en del av debatten. Samtidigt måste vi sluta se de män som faktiskt deltar som annat än feminister.
Precis som gällande suffragetterna blir fokuset kring #metoo ganska märkligt. Det mesta handlade om stora grupper som faktiskt vågade berätta om orättvisor och övergrepp, men ändå anklagas #metoo för att ha gått för långt för att några män namngetts och anklagats offentligt, något som media egentligen borde ta ansvar för.
Tyvärr får de internationella gästerna lite för lite plats under seminariet, då såväl Pankhurst som Atombo hade kunnat ge andra, nya perspektiv till den debatt som i Sverige har fastnat lite. Jag håller med Pankhurst att det handlar om att förändra normer och att det måste ske brett. Vi kan alla ifrågasätta sexism i vardagen och förhoppningsvis påverka så att det blir strukturella förändringar. De behövs också globala förändringar och en bred kamp för förändring. Dialog är väldigt viktigt, inte minst som inspiration för de som befinner sig längre ifrån jämställdhet än de flesta i Sverige.
