En memoar över en kropp

Jag är supermedveten om hur jag upptar plats. Som kvinna, som tjock kvinna, ska jag helst inte uppta någon plats alls. Men som feminist uppmuntras jag till att tro att jag visst kan ta plats. Jag lever i ett tillstånd av motsägelser. Jag ska uppta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra. Så fort jag är i sällskap eller i närheten av andra försöker jag göra mig så liten som möjligt så att min kropp inte ska inkräkta på andras utrymme.

Som avslutning på veckans tema ”Rustad, rak och pansarsluten” tänker jag skriva om Roxane Gays Hunger – historien om (min) kropp (2018). Det är en smärtsam historia som du får ta del av och handlar om hur en händelse – ett trauma – i tidig ålder gjorde att Roxane Gay ikläder sig ett pansar som skydd mot omvärlden. Att äta gränslöst blir en strategi för överlevnad. Hennes pansar består således av fett, vilket paradoxalt också blir hennes fångenskap. Och precis som det inledande citatet så blir hennes liv ett tillstånd av motsägelser – ”Jag ska ta plats, men inte på fel sätt, och fel sätt är alla de sätt som har med min kropp att göra.”

Under läsningens gång funderar jag mycket på mitt egna förhållande till min kropp, vilket är högst ambivalent. Att jag vill orka bryta normen, men vill egentligen inte vara den som ska göra det. Jag känner igen mig i beskrivningen av hur hon försöker göra sig så liten som möjligt. Vika av. Lämna företräde. Lämna plats åt andra. Med detta sagt så är inte min pansar inte så stark som Roxane Gays och jag vill inte förminska hennes berättelse. Pansar kan vi alla bygga på olika sätt, och precis som Gay säger, så uppmuntras jag som feminist att tro att jag kan ta plats. Således bestämde jag mig för några år sedan att jag visst kan ta min rättmätiga plats och började ha färgstarka kläder och färgade mitt år i en nyans som var svår att missa. Idag funderar jag dock på om detta verkligen var ett steg i min egen befrielse eller om detta också var att bygga ett pansar. Eller varierar det kanske mellan dessa ytterligheter över tid? Jag lämnar den tanken obesvarad.

Det är svårt att recensera själva boken som helhet då den är precis som hon skriver – hennes bekännelse. Men jag ska lyfta något kring det stilistiska så önskar jag möjligtvis att boken kunde ha varit stramare i sin berättelse. Boken inleds starkt, men blir sen allt mer fragmentarisk där hon gör olika nedslag i sitt berättande. Naima Chahboun skriver i sin recension i Kristianstadbladet: ”Bitvis grumlas dock textens analytiska skärpa av en slapphet i själva berättandet.”, vilket är en talande beskrivning.

Att skriva den här boken har varit det svåraste jag någonsin gjort. Det har inte varit enkelt att göra sig så sårbar. Det har inte varit enkelt att konfrontera mig själv och hur det har varit att leva i min kropp, men jag skrev boken för att det kändes nödvändigt. Genom att skriva den här memoaren över min kropp, genom att berätta sanningen om min kropp, berättar jag bara min egen sanning. Jag kan förstå att det är en sanning man inte vill höra. Sanningen får mig också att känna mig olustig till mods. Men jag säger också att här är mitt hjärta – det som nu är kvar av det. Här visar jag min rasande, glupande hunger. Här är jag, äntligen frigör jag mig och gör mig sårbar och förfärande mänsklig. Här är jag och njuter av den friheten. Här. Se vad jag hungrar efter och vad min sanning har låtit mig skapa.

Med denna recension så lämnar vi temat ”Rustad, rak och pansarsluten” och imorgon börjar får uppladdning inför Bokmässan 2019!