av 
Dagens namn är Leo, vilket givetvis får mig att tänka på lejon i alla möjliga former. Men mest filmlejon. Lejonkungen är en av mina favoritfilmer, men idag ska det inte handla om Simba utan om filmen Lion:
Lion från 2016 med Dev Patel och Nicole Kidman såg jag nu för ett par månader sedan, och oj så mycket jag tycker om den! Den handlar om en liten kille i Indien som följer med sin storebror in till stan en kväll när denne ska jobba. Storebror lämnar lillebror på tågstationen, säger strängt åt honom att stanna på bänken där han lämnar honom, och så försvinner han. Lillebror somnar, vaknar, hittar inte storebror (åh, när han, lilleman, står där på den öde perrongen och vrålar ”Guddu!!” som är hans något felaktiga uttal av broderns namn… mitt mammahjärta brister) och går på ett tomt tåg för att leta efter honom. Tåget kör iväg och han kommer inte av. Inte på många, många timmar. Eller dagar. När han väl kommer ut ur tåget befinner han sig i Calcutta. Ingen förstår vad han säger, ingen vet var hans by (som han också uttalar fel…) ligger och han har ingenstans att ta vägen. Så småningom blir han adopterad av ett par från Australien, och växer upp där. Som vuxen försöker han luska reda på vilken liten by, av alla dessa tusen och åter tusentals sådana små byar i Indien, han faktiskt kom ifrån. Och… han lyckas!
Varför filmen heter just Lion får man förklaring på alldeles i slutet på filmen – efter att man fått följa killen hem till den där byn, fått se den verklige killen vars liv storyn baseras på, fått se lite collage av verkliga foton och gråtit en skvätt… då kommer den där Lion-förklaringen som en bam-avslutning på alltihop.
Bild: Pixabay
