Guldskivan i rymden

1977 skickades rymdsonderna Voyager I och Voyager II ut i rymden och drygt 40 år senare tuffar de fortfarande på där ute och färdas allt längre och längre bort. Vill man veta var de befinner sig kan man följa resan på den här webbplatsen där man bland annat kan lära sig att Voyager I (i skrivande stund) befinner sig 21.729.430.800 km från jorden och Voyager II 18.403.112.212 km från solen. (Jag kan inte ens uttala så höga tal).

De har utforskat alla de stora planterna i vårt yttre solsystem: Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus samt 48 av deras månar, deras ringar och magnetfält, och de har skickat tillbaka data och bilder till jorden. Man tror att dom ska kunna sända vetenskapliga data i ytterligare några år, och därefter enbart sända signaler så långt fram som till 2036.

Farkosterna bär med sig varsin guldskiva som innehåller ljud från jorden, bilder, musik, och hälsningar på 55 olika språk, bland annat svenska. På webbplatsen kan man se hela förteckningen på innehållet.

På skivan finns också Harry Martinsons dikt ”Besök på observatorium”, inläst av dåvarande FN-ambassadören Anders Thunborg. Är inte det rätt häftigt ändå?

Besök på observatorium

Vi såg en nebulosa i en tub.
En gyllne dimflock tyckte vi oss se.
I större tuber kunde den sig te
som tusen solars ofattbara rum.

Vår tankes svindel föreställde sig
att den sig lyfte, högt från jordens krig,
från tid och rum – vårt livs naivitet –
till andra dimensioners majestät.

Där härskar ingen lag av livets sort.
Där härskar lagarna för världars värld.
Där bölja solarna till mognad bort
och klinga in i alla solars härd.

En rikedom av solar finnes där.
Var sol pulserar där med alltets lag
i större solars oerhörda sken.
Och allt är klarhet där och dagars dag.

(Passad, 1945)