Sjungom studenten

Det är studenttider. Förra veckan tog mina elever studenten och idag är det min systerdotters tur att avsluta gymnasiet. För mig var gymnasietiden ganska ointressant och ingen tid jag längtar tillbaka till. Däremot minns jag fortfarande känslan av frihet jag kände på studentdagen. Äntligen var den tid över då andra skulle bestämma min väg i livet. Faktiskt tror jag aldrig att jag känt mig så vuxen som just den dagen och inte heller mer hoppfull.

För vissa är det mest av allt skrämmande att sluta gymnasiet. Visst ska det bli skönt att få bestämma mer över sig själv, men med det kommer också ett ansvar. Visserligen är skolan bara obligatorisk till och med nian, men i princip alla går gymnasiet och det finns en trygghet i det. Klasskamrater som är desamma och lärare som kan vara jobbiga, men som ändå bryr sig om att just du kommer till skolan. Missar du en föreläsning eller till och med en tenta på universitetet får du skylla dig själv. Ingen kommer att jaga dig. Dyker du inte upp på jobbet i tid riskerar du att bli av med det. Ingen kommer att ge dig så många chanser som du faktiskt får i skolan. På många sätt är studenten slutet på barndomen.

När jag gick på högstadiet skrev jag ett brev till mig själv att öppna tio år senare. Då hoppades jag att jag skulle studera i Oxford (det blev Brighton), bli journalist (det blev jag inte, men skrivandet är en viktig del av mitt liv), resa till Australien och krama en koala (resan blev av, men den stackars koalan slapp bli kramad) och skriva en bok (några läroböcker har det blivit, men det skönlitterära är definitivt inte min grej). Inte som jag trodde, men ändå åt samma håll. Det jag är glad över är att det faktiskt är få saker jag ångrar. Kanske hade jag önskat att jag ännu mer gått min egen väg, men jag är trots allt ganska nöjd med var jag hamnat.

Mina råd till dagens studenter är att våga göra det de vill, att vara snälla mot sig själva och att ta de chanser som dyker upp. Att tveka för mycket, tänka ”inte ska väl jag” eller ”det klarar jag aldrig” är bara dumt.

Dagens boktips handlar om vad som händer efter studenten. Ibland blir det precis som tänkt, ibland helt annorlunda.

Kim som är huvudperson i Patrik Lundbergs Onanisterna tillhörde det coola gänget på gymnasiet, men coolheten mattas liksom av när han tvingas läsa upp sina betyg på Komvux. Han börjar inse att omgivningen begränsar honom och försöker söka nya vänner och nya världar.

I boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer har Moa just slutat skolan och börjat jobba på ett äldreboende. Det är självklart tillfälligt, då hon egentligen vill bli skådespelare.

Att ringa Clara av Anna Schulze handlar om Clara och Caroline som blir vänner när de börjar studera på samma folkhögskola. Clara spelar cello och Caroline fiol.

I En nästan sann historia av Mattias Edvardsson får vi följa några studenter på en skrivarutbildning vid Lunds universitet.

Antiloper av Ester Roxberg är en sorglig bok om en tid efter gymnasiet som inte alls blir som det var tänkt. Astrid och Ellen hade en massa planer, men nu får Astrid försöka förverkliga dem själv.

Minst lika sorglig och minst lika bra är Lisa Bjärbos Djupa ro om några vänner som åker tillbaka hem för att gå begravningen av Jonathan som tagit livet av sig bara 19 år gammal.

BIld av CillaPlanbring från Pixabay