Hamilton Beach – en plats för avslut

Hamilton Beach är platsen dit Helga gått de senaste sju åren för att överleva. Svenska Helga som drabbades av kärleken, flyttade till andra sidan jorden och som där blev lämnad kvar i strandhuset med den lilla arbetsstugan där hon och Peter skulle skapa sida vid sida. Där deras lilla dotter skulle växa upp. Nu har hon bestämt sig för att lämna Nya Zeeland och som ett sista farväl så gömmer hon ett minne, ger bort huset till en man hon mött på samma strand och ger sig sedan av till Frankrike. Där ska hon skriva sin historia. Hon ska resa till en avskild och lugn plats och därifrån berätta som det var, som det blev. Hon skriver och hon bearbetar, kanske är hon snart redo att möta livet igen och att leva. Inte bara överleva.

Hamilton Beach är stranden som spelar en viktig roll i den här boken och det är också namnet på Linda Olssons nya roman. Som så ofta i Olssons författarskap så är det relationer mellan människor som driver berättelsen, i den här boken så handlar det också mycket om sorg. Hur gör man för att leva vidare när katastrofen drabbat en?

Det enkla svaret är att stiga upp varje morgon, göra det man måste (repeat ’til fade). Det svåra och mycket längre svaret är att man gör så gott man kan, två steg framåt och ett steg tillbaks och att det tar evinnerligt lång tid att ens fundera på att börja leva. För Helga tar det sju år och hon är också då osäker på om hon kanske skall våga att släppa in livet i små doser. Att skärma av sig och att isolera sig från intryck och samspel är en väg som Helga väljer, en annan är att börja om på en annan plats.

Emellanåt så tycker jag att Linda Olsson drar på för mycket med känslorna, man får sällan vila i läsningen och det kan bli snudd på melodramatiskt. Samtidigt så beskriver hon på många sätt sorgens alla ansikten. Sorgens svartvita negativ som väntar på att framkallas, sättas i ett album med tillhörande bildtext och som så småningom skall förvandlas till en färgglad och varm minnesbok. Urnorna tömda, livet redo att fyllas!