av 
Jag är född 1967. Det innebär att jag är uppvuxen med 70-talets barnprogram, och alldeles särskilt att jag har fått min dos av Staffan Westerbergs alldeles speciella kreativitet. Och röst. Och blick. Och värld av besjälade tingestar, alltifrån stickade strumpor till taskigt uppstoppade ankor, till ståltrådar och till potatisar.
Jag älskar att hata Staffan Westerbergs barnprogram. Jag kan kolla på gamla klipp och vällustigt rysa över knasigheten i det hela, den vidriga rösten, de skrämmande figurerna… herregud, kollade vi på det här när jag var liten? Utan att vara fastbundna framför TVn? Hur… svårt, liksom? Ta nu bara den här serien, Herr Ingentings funderingar, och den filosofiska inledningen med en ask i en ask i en ask (med rätt sorglig musik till…):
När det pratas om Staffan Westerberg brukar de flesta dra upp Vilse i pannkakan med den där jämra Storpotäten…
… men för mig kom den serien ganska sent och var väl rätt OK ändå. Lite kul, sådär. (jo, men tänk vad jag hade att jämföra med?) Min mardröms-Staffan-Westerberg är den där med de konstiga grejerna. Ståltrådarna och allt det andra han höll i sina darrande händer. Här är det absolut typiska, där vi får se ett rafflande inslag med hängande kristaller och en ståltrådsfisk som flyger omkring i kristalluniversat och har existensiell ångest. Eller nåt. Kolla själv. Det räcker gott med sisådär 2 minuter så har du fått nog. (och missa för allt i världen inte hallåan först i klippet. Glasögonen!!)(ja, vi såg ut så där. Jag hade också några liknande glasögon, fast med bruntonade glas också)(herregud)
Sen gick han ju all in med strumporna, karln, och gjorde en hel serie med strumpor med knappögon: Lillstrumpa och Syster Yster på villovägar:
Alltså. ÄR DET SÅ HIMLA KONSTIGT ATT JAG ALDRIG TITTAR PÅ TV?? VA? VAVAVAVA???
Bild: Pixabay
Å, Carolina, puss på dig! Tack för det här inlägget som jag SÅ väl behövde just nu! Jag är också född 1967 och såg också Staffans darriga händer och hörde hans beslöjade röst och fullständigt avskydde det redan på den tiden. ”Vilse i pannkakan” kom när mitt yngre syskon såg på teve, det är inte MIN upplevelse av barnprogrammen. Minns så många läskiga program från den där tiden. ”Pelle Penna och Suddagumman” eller något sånt, hette en film som var fin inledningsvis men sedan alltid, alltid, alltid handlade om barn i El Salvador (uttalat Äll Ffffvalvadår, med läspning) som bodde på järnvägsrälsar eller sniffade lim. Eller ”Lotta i Hallonbergen” som hade en pappa som var sjuksköterska och en mamma som var brandman. Eller död, kanske. Hemskt var det i alla fall.
Haha, jag hade glömt Pellepennan och Suddagumman och barnen i Ällffalvadår…! 😀 Det fanns liksom ingen spärr på allt det vi skulle få till livs av elände och mörker och misär. Eller läskigheter: jag har ett minne av en serie som handlade om folktro och myter. I mitt minne är det till och med Staffan Westerberg som är speakerröst, men jag minns nog fel och stoppar in honom i allt som var läskigt. I vilket fall som helst så pratade de om ”de underjordiska” i de där barnprogrammen, med läskig musik och taskig ljussättning, och att man aldrig ALDRIG fick stampa i marken eller hälla kokande vatten direkt på marken för då blev de underjordiska arga och kunde komma upp och ta en. Jag tycker FORTFARANDE att det är obehagligt när vi är ute och campar med husbilen och jag häller av det heta pastavattnet direkt på marken…!
Och så minns jag många barnböcker i Ällffalvadår-stil också. Medvetna skulle vi bli.
Haha! Lillstrumpa och Syster Yster är väl ändå Staffan Westerberg light, de var ändå som riktiga karaktärer, som alla andra barnprogram där nån av karaktärerna är en docka, och inte bara att han lekte med en näsduk eller nåt.
Får för mig att det där med folktro också fanns som papperskalender. Det var nåt om folktro och sedan öppnade man en lucka som hade med det att göra. Verkar som om det kan ha hört ihop med Trolltider, kanske själva lucköppningsbiten efter avsnitten???
Heh…. ”lekte med en näsduk eller nåt”, ja precis så! Eller att en gammal tidning ligger och pratar, som i klippet ovan, det med ståltrådsfisken 🙂
Det kanske var något folktroinslag med Trolltiderkalendern, och det var länge sedan så minnen börjar blandas ihop. Men jag tror att mina de-underjordiska-minnen kommer från något tidigare program, och att jag var sisådär 5-6 år eller så. Trolltider kom rätt mycket senare för mig, 1979 då jag var tolv. Men, som sagt, det är vagt och luddigt så kanske stämmer ändå.