av 
Skomakaren tog semester mellan hägg och syren, vilket i år blev en ganska så kort historia. Det första jag kom att tänka på när veckans tema kom upp var dock egentligen ingen skomakarsemester, utan en skomakarunge. Skomakarungen är första delen i en serie av Kerstin Sundh, som jag läste om och om igen som barn. Inget ovanligt egentligen, för jag läste varje bok jag ägde om och om igen, men just Skomakarungen var faktiskt speciell. Självklart var jag tvungen att läsa om den när tillfälle nu gavs.
Huvudpersonen Stina bor med sin gamla mormor. Mamman reste till Amerika för många år sedan och det var länge sedan de hörde något från henne. Trots att Stina ständigt hoppas att hennes mamma ska komma tilllbaka, inser hon samtidigt att modern kanske inte ens lever.
Det är väl egentligen mamman som är skomakarungen, för det var Stinas nu döda morfar som var skomakare. Trots att hennes mormor har kvar hans verktyg och mycket väl vet hur man gör ett par skor, tvingas Stina gå i gamla, slitna och alldeles för stora kängor. Att vara skomakare är nämligen ingenting som passar en kvinna. Det krävs en karl till ett sådant yrke. Stina förstår inte riktigt varför, då mormoderns tunga jobb som tvätterska och städerska verkar bra mycket tyngre än det som skomakare.
På framsidan till boken finns bilder av en skolklass med Stina längst fram. Hon är fattigare än de flesta andra, förutom Magda som konstigt nog inte alls verkar lida av att vara annorlunda. Stina själv skäms för sina slitna kläder och skor och faktiskt skäms hon också över Magda, som inte har vett att skämmas själv. Det jag minns av boken är just Stinas skam och hennes oro för att inte passa in. Det jag inte minns är de riktigt feministiska delarna om hur mormor faktiskt gör de där skorna till slut.
Jag älskade att läsa böcker om fattiga människor när jag var barn. Oklart varför egentligen, men karaktärer som Stina och Magda formade mycket troligt min tro på jämlikhet och solidaritet. Skomakarungen är en fin skildring av de som inte har speciellt mycket, men det är ingen eländesskildring, utan en berättelse om hopp som mitt vuxna jag fortfarande uppskattar. Jag hoppas att Stina växte upp och blev den där skomakaren som tog semester just nu mellan hägg och syrén och att hon fick en rad egna skomakarungar.
Detta var också en av mina absolut mest lästa böcker när jag var liten. Älskade också att läsa om fattiga, av oklar anledning. Sydde bruna förkläden till mina barbiedockor, för att kunna leka fattiga även med dem. Tack för att du påminde om denna, har beställt den nu och ska testa att läsa den med min 9-åring. Se om den håller måttet! (Det gjorde tyvärr inte en annan favorit: Kulla-Gulla.)
Kulla-Gulla försökte jag också läsa med mina ungar, men den var för ordrik. Tyckte att den här fungerade riktigt bra. Lättläst, men tänkvärd och som sagt med en feministisk ton som jag helt glömt.
Kulla-Gulla var absolut för ordrik och det hände liksom ingenting, tyckte vi. Efter halva boken höll vi båda på att somna. Denna ser jag fram emot! Ska bli kul att se hur jag upplever den feministiska tonen, som jag med all säkerhet missade som liten.
Hej Linda. Om du vill veta hur det gick för Stina, så ska du läsa böckerna om Miranda. I en av de sista böckerna i den serien, ska Miranda måla av Stinas mormor, om jag minns rätt. Mer än så berättar jag inte.