Va? Skriver HON om Bollywoodfilm?

Av dem jag känner är det jag själv som är allra sämst bevandrad i rörlig bild: ha koll på tv-serier och dra igenom flera säsonger på en dag eller helg? Inte moi. Känna igen skådisar från och filmreferenser till ens de absolut största kassasuccéerna? Nope. Inte jag. Jag är usel på att se på film eller TV, och det här med film är i stort sett obruten mark för mig. För några månader sedan tröttnade jag på min egen okunskap och påbörjade en egen och högst privat (bara jag, laptop och hörlurar, annars går det inte) filmutbildning där jag har totat ihop en lång lista med filmer jag har förstått att man nog borde se någon gång i livet. Jag ser någon då och då, hittar några jag älskar (Nyckeln till frihet och Lion t ex) men tyvärr många, många fler som verkar hyllats och prisats men som jag inte begriper mig på ett jota och mest gäspar eller lider mig igenom.

Så när kulturkollot den här veckan bestämde sig för att dra till Indien och titta närmare på Bollywood så undrade jag: är detta något för mig, då? Ska filmanalfabeten ge sig på ett filminlägg? Varför inte? Och vilken film skulle jag i så fall se? Jag körde med full fart rätt in i  det Elin Boardy i gårdagens underbara inlägg om Bollywoodfilm kallar ”Vanlig missuppfattning 1” – att Bollywoodfilm är en genre. Jag ville nämligen hitta en ”typisk Bollywoodfilm, och gärna en av de mest kända”… men hallå? Det är ungefär som att vilja se en ”typisk hollywoodfilm”? Jag drunknade raskt i en oändlig ocean av filmer och hade ingen aning om vilken jag skulle välja.

Så jag hoppade ur oceanen och återvände till Boardys inlägg och valde helt enkelt en av hennes favoritfilmer: Veer Zara. 

Vi får först följa med in i ett pakistanskt fängelse och där träffa en indisk man som långhårig och dyster sitter och fingrar på sin filt och vägrar prata med någon. Där har han suttit i tjugo år – men nu kommer det en kvinnlig advokat och lyckas få igång honom att berätta om vad som hände då för tjugo år sedan. Då var Veer (för det är han) inte fullt så långhårig och dyster, och då träffade han Zaara från Pakistan, och de blev kära i varandra fast hon precis blivit bortlovad till gifte med en annan man. Det var ju dömt att misslyckas, förstås, och eftersom Veer nu sitter där i fängelset så vet vi redan hur illa det kommer att gå.

Jag har nu rest runt i Indien tillsammans med Zaara och Veer i lite drygt en timme, och pausar för att berätta vad jag tycker om det här. Det första jag slås av, som helt enkelt tar andan ur mig faktiskt, är miljöerna. Fälten, husen, bergen, alla färger…! Och inomhusmiljöerna med alla dessa möbler och inredningsdetaljer som jag inte är van vid. Och kläderna… åh, kläderna! Jag älskar dem! Jag vill genast lägga mina tråkjeans åt sidan och ha de där sköna, vida plaggen, de där fantastiska färgerna, de där böljande slöjorna (hur ligger den kvar kring halsen?), börja använda mängder av alla dessa armband och örhängen, och… ja, färgerna. Åh! Jag tittar och tittar och får inte nog. Och så, jadå, brister de ut i sång då och då, och börjar dansa, och folk runt omkring dem dansar, och det drar förbi karavaner med människor i färgglada kläder och banne mig också lastdjur i rader med färgmatchade laster på sina ryggar. Det sprakar och gnistrar och är fest och fint och vackert och fascinerande… och så danserna. Med huvudvickningarna och slingerarmarna, och så alla dessa trummor till…

… hörni: jag Ä-L-S-K-A-R det här! Nu återgår jag raskt till filmen (den är tre timmar lång!), och Veer och Zaara, och tar reda på hur det går för dem. Och sedan vill jag ha mer av det här. Massor mer. Det här var tydligen väldigt rätt för mig.