Att byta bort det väldigt invanda

På senaste tiden har jag råkat läsa två böcker som handlar om kvinnor som kommit så långt i livet att de helt enkelt ger blanka fasen i vad andra tycker, de kastar sina invanda roller åt fanders och lever på ett annat sätt istället. Ellie i En sista semester (av Michael Zadoorian) gör det förvisso i skuggan av en obotlig sjukdom, men hon gör det ändå. Hon slutar vara en sån som gör som folk (läkare) säger och blir en superhjälte som drar med sin demente man på äventyr istället. Och annat. En sista semester är för övrigt en av de smärtsammaste böcker jag läst, välj den inte till en bokcirkel om du varit med om att förlora anhöriga till allvarlig sjukdom eller demens, du slits sönder. Men Ellie älskar jag.

En annan rollbytar-förebild är Joan i Hustrun (av Meg Wolitzer). Herregud som hon kastar av sig maskerna och hinns ikapp av känslor som äckel och ilska på det där flygplanet. Hur hon bildligt talat klär av sin uppburne make och massakrerar honom. Tala om att byta roller, tala om cool. Hon är lite svårare att gilla, men jag gör det ändå. Verkligen.

Jag då, kör jag några rollombyten i mitt liv? Jodå, jag åker till badhuset en gång i veckan, av alldeles fri vilja trots att jag är en sån som fortfarande kan vakna kallsvettig efter mardrömmar om badet på högstadiet och gymnasiet. Nej, skämt åsido så har jag nog kastat av mig lite av den där rollen av duktig flicka såhär efter utmattningen. Jag märker att jag nog läkt tillräckligt för att kunna börja om nu, tidigare har jag mest hankat mig fram, men nu finns utrymme att välja mer. Och jag väljer att göra saker halvbra och istället lägga energin jag spar på sånt som är kul, som att skriva, eller se en superhjältefilm, eller läsa om coola kvinnor som äger.

Jag tror att vi alla mår bra av att i alla fall skärskåda de där rollerna som blivit våra, kanske är det dags att byta dem, kanske är de helt ok. Men att tänka tanken och ifrågasätta är alltid viktigt.