Ett steg framåt och två tillbaka?

Just nu läser vi om den demokratiska utvecklingen i världen i kursen Historia 1b som jag undervisar i. Eller världen förresten. Det handlar om USA och Europa under 1800-talet, då de politiska ideologierna växer fram och revolutionernas idéer om frihet, jämlikhet och broderskap börjar få fäste. Broderskap då. Inte systerskap, för kvinnors rättigheter var en bra bit in på 1800-talet fortfarande ganska bortglömda.

Det är lätt att tänka att vi alltid varit jämställda i Sverige. Att det möjligen har handlat om att pengar gett olika status och inflytande, men när det kommer till jämlikhet mellan barn och kvinnor har vi väl ändå gått i täten och sedan parkerat oss där? Eller? Vi reflekterar sällan över att kvinnor inte ens haft rösträtt mer än knappt 100 år eller att vi aldrig haft en kvinna som statsminister. Inte heller verkar alla vilja kännas vid att det finns problem med jämlikhet idag precis just här i Sverige.

Varje gång en kvinna får mycket makt riskerar hon att mista den. Vi låter nämligen män med makt göra mycket fler märkliga saker än kvinnor med makt. Försök att tänka er en kvinnlig ledare som beter sig som Donald Trump? Någon som har nollkoll, svär, uttalar sig rasistiskt och dessutom har för vana att ta ett rejält tag om mäns kukar? Omöjligt. Kvinnor ska veta sin plats, även om de råkar vara landets ledare. Ett annat exempel är Anna Kinberg Batra, vars självbiografi Inifrån jag börjat lyssna på i veckan. Som partiledare gjorde hon sämre resultat än sin företrädare, det är inget att hymla om. Hon fick också kritik för att hon närmade sig SD. Resultatet blev att hon tvingades avgå och ersattes av en man som lyckats locka ännu färre, verkar helt oförmögen att hålla ihop partiet och dessutom närmat sig SD så mycket att Alliansen splittrades. Hörs röster om hans avgång? Självklart inte. Det är lättare att ha tålamod med en man än med en kvinna. Det är också tillåtet att vara en medioker man med makt, medan kvinnor måste prestera mer, mycket mer, för att ens komma nära makten.

Att vända på perspektiven är ett bra sätt för att få syn på märkliga könsnormer och skillnader mellan den makt människor har endast på grund av hur de ser ut mellan benen. På Facebook och Twitter finns Man who has it all, ett konto som gör just det. Där kan du läsa frågor som ”My friend is designing a special woke chemistry set for BOYS! What should be inside the box and how should she market it?” med svar som de här (klicka på bilderna för att göra dem större):

Eller påståenden som ”How are we supposed to take med seriously when they don’t even agree amongst themselves?!! Undermines their case.” För visst är det så att ALLA kvinnor måste tycka exakt samma och alltid hålla med varandra, medan män får tycka precis som de vill. De får till och med starta krig utan att deras maktpositioner ifrågasätts.

Svaren då?

Eller kanske den viktigaste frågan av dem alla: ”Should women think twice before marrying and starting a family with a man who is more focused on getting that promotion than on raising his children?”

Jag tror verkligen att ett effektivt sätt att få syn på den ojämlika maktbalansen är att faktiskt driva med den. Vi är så vana vid att män och kvinnor sorteras in i olika fack att vi sällan reagerar på det. Inte ens när konservativa krafter i vårt samhälle helst vill se en tillbakagång till mer traditionella könsroller. Jag är helt med på att feminister kan komma från olika politiska håll, men det är INTE feminism att införa vårdnadsbidrag eller sambeskattning.

Jag tänkte avsluta detta något röriga inlägg med att tipsa om två böcker som handlar om feminism och vänder sig till ungdomar:

Katarina Wennstams Har du ingen humor? är en kort och lättläst bok om bland annat makt, stereotyper och varför vissa ord som cementerar fördomar borde undvikas.

Clara Henrys Mot framtiden är en personlig guide till feminism och jämställdhet, men med en hel del källor och många bra tips och trix. Jag gillar särklit delen med bra svar på korkade, sexistiska frågor och håller helt med Henry om att den bästa frågan av dem alla kanske är ”hur tänker du nu?”.