av 
Ibland bryter man ihop på riktigt, liksom faller igenom verkligheten. Faller, faller och faller. Landar någonstans som man inte känner igen. För mig hände det hösten 2016 när det helt plötsligt satt ett utmattningssyndrom på axeln och nu vintern 2019 är det väl hög tid att ha kommit igen eller?
Min allra första tanke när jag fått mig tillsagt att det var utmattad jag var var att ”det här kan jag ju skriva en bok om!”. Det är förstås en helt sjuk reaktion, men det var ju just sjuk jag var. Och det ligger fortfarande något i min tanke att det fattas en viss sorts böcker om stressrelaterat illamående och utmattning. Det finns ett gäng riktigt fina böcker som behandlar själva utmattningen, såväl skönlitterära som fakta (se en lista över mitt bästa sist i det här inlägget). Böcker man för det mesta inte orkar läsa när man är som djupast nere i det, men som kan ge tröst efterhand. Alla säger de detsamma, återhämtning tar tiiid. Och det är det jag saknar böcker om (jag kommer inte skriva dem), hur den där tiden ser ut.
Det är svindlande 2,5 år sen min kropp, själ och hjärna satte stopp. Det känns som fem minuter, och med tanke på hur min minnesförmåga ser ut idag skulle det lika gärna kunna vara det. Jag mår förstås oerhört mycket bättre idag, min vardag är anpassad på ett nytt sätt, jag vet hur jag funkar numera och jag har blivit rätt bra på att sätta stopp bara en liten stund försent. Men jag lever väldigt nära gränsen till vad jag klarar av och jag begriper fortfarande inte riktigt att det jag klarar av inte är lika mycket som tidigare. Jag jobbar fortfarande heltid, är förälder till två barn, skriver på två bloggar, läser mycket och har dessutom tagit mig för att skriva ännu mer (men inte om utmattning då). Men jag är inte lika effektiv på jobbet (vilket kanske bara jag märker egentligen), jag strävar numera efter att vara god nog, inte perfekt. Jag är inte lika bra på att blogga, det blir lite som det blir och det är helt ok. Som förälder är jag oerhört mycket bättre när jag jobbar mig från utmattningen än när jag var påväg in.
Böcker som kanske är det där jag saknat (jag har inte fixat att läsa dem än, men kanske en dag):
Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth
Bara lite till av Heidi Hakala
Mamma är bara lite trött av Sara Beischer
Böcker jag orkade läsa och som jag tycker mycket om:
Väggen av Pia Dellson
Sent i november av Tove Jansson (nej, den handlar väl inte om utmattning, men jag kunde känna igen mig så oerhört mycket i de här figurerna som sökte sig inåt och bort från stressen. Detsamma gäller Pappan och havet där den där passagen där Mumintrollet förstår vad det är Mårran är ute efter fick den här Mårran att gråta rätt okontrollerat).
Söker du fler lästips kring utmattningssyndrom så kan ni alltid kolla vad jag samlat i den här kategorin på min blogg Fiktiviteter, där finns det mesta.
Bild från Pixabay
