av 
Veckans tema ”Bryt ihop och kom igen!” har jag själv inte varit med att spåna fram. Mina fellow kulturkollare kom på det när de hade ett redaktionsmöte i hufvudstaden som jag själv inte kunde bevista. Ett tema för dig, they said och jag kan väl inte annat än att hålla med. Sen har det här temat fått ligga till sig, men ju mer jag tänkt ju rörigare och amöbalikt har det blivit. Jag ber därför om ursäkt om detta inledningsinlägg blir något ostrukturerat och svamligt – detta är ett försök att få samman en storm av tankar och en orkan av känslor.
Jag tänker på utmattning, på psykisk ohälsa, om föräldraskap. Jag tänker på februari, på vardagliga kriser och livskriser. Jag tänker på måndagsmorgnar, kroppsaktivism och #metoo. Och jag tänker på R. Kelly(!).
För ett par dagar sedan plöjde vi den omtalade dokumentärserien Vi överlevde R. Kelly (Surviving R. Kelly) och har sedan dess gått med en ilska, en frustration, en sorg som kanske kan tolkas som oproportionerlig i förhållande till serien i sig (ty jag är ju bara en åskådare). Vi överlevde R. Kelly visar dock på hur strukturer som borde varit utraderade sedan länge fortfarande finns kvar i samhället. R. Kelly har varit en av världens främsta R&B-artister, men i kölvattnet av #metoo-rörelsen går hans systematiska övergrepp på kvinnor icke längre att förneka (jo, han förnekar, men nu går det inte längre att tysta vittnena).
Många unga kvinnor träder fram efter år av tystnad, och berättar fruktansvärda historier om sexuella övergrepp, mental misshandel och fysiskt våld. Kelly förnekar och har, trots allt som kommer upp till ytan, ännu inte blivit dömd. Nu träder dock även vänner och familjemedlemmar fram och bekräftar kvinnornas historier.
Jag blir arg, frustrerad och ledsen när jag tänker på hur Kelly utnyttjat sin ställning, sina pengar och sitt branschinflytande till att skada alla dessa kvinnor i över trettio år. Ilskan, frustrationen och sorgen blir dock ett rasande inferno när jag inser hur många som har hjälp honom i detta – alla som kört dessa tjejer fram och tillbaka, alla dessa som vetat men inte sagt ifrån, alla dessa som sett men inte hjälpt de unga kvinnorna. Och ja, jag vet, han är inte dömd, men han gifte sig med en femtonåring redan 1994 och det i sig borde varit slutet på hans karriär. Kvinnorna är så modiga som ställer upp i den här dokumentären, för det är inte idel lovsånger som de mottar, utan de attackeras av stjärnans fans som vägrar se vad som ligger bakom alla vittnesmål. Kvinnorna – Sparkle, Lisa van Allen, Andrea Kelly med flera – är precis som titeln anger: överlevare. De överlevde – de bröt ihop och kom igen.
Samma vecka som vi plöjer den här serien så begår någon ett vidrigt brott mot kända kroppsaktivister. Dessa kvinnor utmanar stereotypa skönhetsideal och krigar mot gängse kroppsnormer. Denna ”någon” har stulit deras bilder – deras kroppar – laddat upp dem och hängt ut dem på en porrsajt och kommenterat dem. Ett annat brott. Samma strukturer. Jag blir så trött – min mentala ryggsäck med ilska, frustration och sorg blir bara tyngre. Jag behöver bryta ihop för att kunna komma igen!
Den första film som poppade upp när jag i ett förvirrat kaos försökte få ordning på veckans tema är Fallin down från 1993. Jag tvivlar på att filmen åldrats med värdighet, så jag skulle inte vilja se om den, men den får här symbolisera den där punkten som du når när kraften tar slut, tålamodet tryter och lugnet är som bortblåst. Du bryter ihop. Du bryter samman på ett högst orationellt sätt (vilket sker huvudpersonen i Falling down och han går ”bananas” när han till fots tar sig genom Los Angeles). Det ska bli spännande att se vilka andra kulturella referenser som kommer dyka upp under veckan.
Välkommen in i en vecka som kan fyllas av mentala sammanbrott, psykiska kollapser, men också kamp, jävlar-anammar och pånyttfödelse – välkommen in i ”Bryt ihop och kom igen!”. Du får som alltid gärna vara med – kommentera, länka eller skriv något eget!
