Småstadsliv – att resa bort eller stanna kvar?

Jag funderade länge på vad jag skulle skriva på just det här temat. Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin poppar upp, Wadköping och alla deckare som utspelar sig i just den lilla staden där alla känner alla. Småstaden är en idyllisk plats där allt kan hända. Ordet småstadsliv får minnen att välla över mig, jag tillbringade min gymnasietid och några påföljande år i en liten stad längs med stambanan. Från att ha vuxit upp på landsbygden så var åren i den lilla trästaden med alla caféer, en egen liten minimal lya, friheten. Friheten. Jag hade ingen telefon, jag ringde från en telefonkiosk om det var nödvändigt och därför blev umgänget med andra ofta spontant. Som i många småstäder så var den sociala rangordningen väldigt tydlig. Jag gick visserligen en kredit linje men med egensydda kläder, frisyr som klipptes av en kompis och bonnig dialekt låg jag väldigt lågt i rang jämfört med medelklasskompisarna som åkte skidor i Alperna, hade busneltröjor och ball-jeans. Försörjningen skulle klaras av, extrajobbet var torsdag och fredag eftermiddag efter skolan och hela lördagen, sen var det häng med kompisar. Det var tidigt 80-tal och jag tänkte att den guldiga cykeln som tog mig genom stan alla tider på dygnet var perfekt.

Livet i småstaden var bara en station på väg mot livet någon annanstans. Soundtracket till min tid i den lilla staden är trollhättesonen Peter LeMarc.