av 
Det är måndag! Vi har äntligen lämnat alla fjorton veckor av januari! Och vi har ett nytt tema! Och jag låter helt enkelt Belle från Skönheten och Odjuret presentera vad vi ska prata om i veckan som kommer:
Första stroferna (om du inte pallade sätta igång filmsnutten):
Lilla stad, den är lugn och vilsam.
Varje dag, är som den igår.
Lilla stad, litet folk som bor där, börjar dan såhär..
(ja, och så blir det ett himla ”Bonjour!” ”Bonjour!” från alla håll och kanter från stadsinvånarna innan Belle fortsätter:)
Se där går bagarn med sitt bröd som alltid, av samma välkända modell!
Varje morgon samma sak,
fram är fram och bak är bak,
i den småstad där vi bor.
(Varpå hon strax klämmer i med:)
Jag vill nåt mer än leva småstadsliv!
Så, jepp. Det är ”småstadsliv” vi ska prata om den här veckan. Huruvida det är något bra, det där när alla känner alla och har koll på vilka bilar som brukar köra förbi på gatan utanför och vilka som är ”nya” och bör betittas. Är det tryggt eller kvävande?
Det finns en hel del intressanta böcker och filmer om temat – det kan ju handla om hemligheter som avslöjas och alla ba: hur har detta kunna pågår här i vår lilla stad utan att vi märkt?? Eller om hur småstadslivet kan upplevas som ett fängelse att fly ifrån, eller begränsande för den människa och det liv man egentligen vill vara och ha. (hej Belle!) Eller så kan det vara just det liv och den tillvaro någon vill fly till och starta ett nytt liv i. Kanske öppna det där bageriet eller caféet som verkar vara så lukrativt i en del sorts böcker?
Välkommen till en veckas småstadsliv!
Bild: pxhere
Var går gränsen för invånarantal för att kvalificera sig som ”småstad”? Tätorter under 20000 invånare?
Eller, efter att ha sett filmsnutten, kanske byar under 200 invånare 😉
I min stad så bor där knappt 25000 invånare och jag räknar definitivt det till en småstad, men det kanske också kan vara en ”state of mind” 🙂
Jag tänker som Fanny att det nog inte finns någon klar gräns utan att det där är något man känner själv. Jag tycker staden jag själv växte upp i är rätt liten – men den har 60 000 invånare. Dock inte större än att man ofta sprang på folk man kände på stan, eller att om man träffar någon nu som är därifrån ofta har gemensamma bekanta eller har haft samma lärare. Nu bor jag utanför ett litet samhälle som har cirka 6000 invånare – och det känns ju ”småstadsliv” men räknas kanske inte ens in som stad egentligen. Eller så gör det det – om man (som du ju också säger) om man går efter vad Belle tycker…