27 januari – minnesdagen för förintelsens offer

Idag på minnesdagen för förintelsens offer vill vi lyfta fram några av våra favoritböcker som handlar om just dem. Under veckan har vi ägnat oss åt kulturella skildringar som beskriver tiden efter ett krig och de få förintelseöverlevare som finns kvar gör verkligen en stor insats för att vårt minne av krigets fasor inte ska försvinna när kriget i sig är över.

Just idag för fyra år sedan vann den bok som jag vill dela med mig av Bokbloggarnas litteraturpris. Boken var en oerhört stark läsupplevelse för mig. Superlativen bubblade i mitt inre men jag fick aldrig ur mig någon text om boken. Hur skulle jag kunna göra den upplevelsen rättvisa? Boken jag här och nu vill lyfta fram är Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson.

Jag väljer Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Den som söker hjärtekrossande intensivt ordsatta och vältecknade berättelser om barn före, under och efter krig och förintelse hittar allt i den här Augustnominerade pärlan från 2018. Enda abret är att man aldrig mer blir sig lik efter att ha upplevt den. Som sig bör …

Jag vill lyfta fram 1947 av Elisabeth Åsbrink, som inte handlar om förintelsen i sig, men med all önskvärd tydlighet visar att slutet på ett krig egentligen är början på andra konflikter. Åsbrink låter oss följa nazister från andra världskriget som fortsätter sin politiska kamp, judar som väntar på att få bosätta sig i Israel, hur muslimska brödraskapet utvecklas och mycket mer. En riktigt välskriven och spännande bok, som på många sätt är en väldigt sorglig beskrivning av hur världens konflikter är ständiga.

Jag vill lyfta en bok som kommit lite i skymundan. På skolan där jag jobbar läser barnen Anne Franks dagbok, helt självmant, år efter år efter år. Jag kan förstå att man tycker att det är extra spännande att läsa om en flicka som var precis som flickor är mest, någon i ens egen ålder. Därför tänkte jag på boken ”Historien om Leon -Schindlers yngste arbetare” av Leon Leyson. Han skriver där om sitt eget liv som barn i Schindlers fabrik och hur han och hans familj lyckades överleva kriget.

Min mors tystnad av Lizzie Doron är en roman där hon utforskar sin barndom. Hon försöker förstå hur traumat med hela familjer, släkter, som utplånats i Shoah gjorde att de som överlevt bar på en ständig skuld. Så länge man lever kan man alltid få hoppas på att få dö är moderns mantra genom boken när vardagen rullar på och skildras så fint, ofta med galghumorn som vapen. Lågmält om livet som överlevare och hur skulden fortplantar sig genom generationerna.

Jag har genom åren läst många böcker om både förintelsen och dess offer, och många av dem har gett mig inre bilder som aldrig försvinner. Av alla dem vill jag lyfta nobelpristagaren Imre Kertész och Mannen utan öde – därför att den ger överlevarens perspektiv på koncentrationslägrens vardag på ett så oerhört grått och hopplöst sätt. Det känns som att det är så det måste läsas om, och att de inre bilderna måste vara grå och hopplösa.

Jag vill tipsa om om en alldeles nyutkommen barnbok skriven av Hédi Fried som själv överlevt förintelsen. Bilderboken Historien om Bodri berättar om kriget, Hitler och koncentrationsläger ut ett barns perspektiv. Det är flickan Hédi som inte förstår varför hennes bästa vän Marika inte får leka med henne längre eller varför de måste flytta från sin lägenhet och tränga ihop sig med andra människor i en särskild del av staden. Det är ett barn som inser att det finns något att blir rädd när hon ser att hennes föräldrar är rädda. Det är också en berättelse om den stora saknade av en älskade hund. Bodri springer efter tåget så länge han orkar när familjen förs bort i godsvagnar, men han finns kvar i Hédis tankar hela tiden. Författaren lyckas med att inte göra det alltför skrämmande, men undviker inte heller det svåra. Det är rakt och ärligt berättat, med sorg självklart, men också med mycket värme.

Jag vill tipsa om en bok som jag tycker att alla borde läsa: Jag är den sista juden, Chil Rajchmans vittnesmål från förintelselägret Treblinka. Mellan 700 000 och 1 200 000 människor dödades i Treblinka, bara 57 personer överlevde. Chil Rajchman var en av dem. Att det är en hemsk berättelse förstår nog alla, men det är stundtals ohyggligt och nästan omöjligt att läsa vidare. Det är naket, det är vidrigt, det är rått och det gör ont att läsa. Men, samtidigt är det en viktig bok som förtjänar att bli läst. En tunn och liten bok på blott 137 sidor, men tyngre än det mesta annat.