Några gånger har jag åkt med bil genom Flandern, och inte kunnat förstå att landskapet jag ser där ganska mycket ser ut som det jag själv bor i hemma i Skåne. Helt vanliga åkrar med helt vanlig vete, vanliga häckar, vanliga vägar, vanliga träd….? Hur kan det vara så, och hur kan det se ut som om inget har skett? Samma fält, samma kullar, samma byar med samma namn som när det där för hundra år sedan var söndersprängd lera, söndersprängda människor i ett söndersprängt landskap. Ja, det är hundra år sedan, och ja, det har funnits krig efter det, och ja, naturen läker och tar igen det den förlorat. Men jag förstår ändå inte hur det kan vara samma marker. Att allt inte bara för alltid har förblivit grått och förtvivlat. Att det kan blomma syrener där det en gång sprangs mot kulsprutor?
Jag läste en bok för några år sedan som mynnade ut i liknande tankegångar: att gräset och träden må ha vuxit över all död, men att landskapet liksom ändå minns, och att såren finns kvar länge, länge både i natur och människor hur oskyldigt grönt det än ser ut på ytan: Simma med de drunknade av Lars Mytting. Jo, den handlade om mycket annat också, som flambjörk och potatis, opera och förspillda liv – men det är det här med de läkta (eller inte läkta) slagfälten som har stannat kvar hos mig från den.
J.R.R. Tolkien var med på de där leriga slagfälten i Flandern, och han skrev senare om Döda träsken utanför Mordor i Sagan om ringen-trilogin, fälten där det stod ett stort slag för mycket länge sedan men där naturen aldrig har läkt. Döda träsken är blöta, dimmiga, mörka, och de döda människorna ligger fortfarande kvar i vattnen, och det är en heltigenom vidrig plats. Det är väl kanske så jag tänker att alla slagfält borde fortsätta se ut – som en ständig påminnelse om hur illa vi människor kan göra varandra, hur hopplöst söndersprängt och vansinnigt, och hur vi aldrig, aldrig borde tillåta fler slagfält att finnas.
Bilden överst heter Poppies on the Somme och föreställer enligt fotografen Mike McBey, ”the area in my picture was part of the front line in the first battle of the Somme, on 1 july 1916”. Läs resten av det han skriver om sin bild här, om vad som hände då på den där vallmoblommande ängen. Det finns youtubeklipp också, filmklipp från 1916. (CC BY 2.0)
I en stad i Tyskland, vars namn jag tyvärr inte minns, finns ruinen av en sönderbombad kyrka. (Kanske finns fler, vad vet jag.) Den förstördes under andra världskriget. Den har inte byggts upp igen utan får stå kvar som en påminnelse om människors galenskap.
Vi behöver helt klart påminnelser!
I Berlin finns Gedächtniskirche som är en sån bevarad ruin som ska påminna. Den är sorglig och rätt otäck men välbehövlig.
Så fint inlägg! Tack för den påminnelsen Carolina!
Tack Anna! <3 <3
Så fint inlägg. Jag famlar i minnet efter en bok där marken och det marken minns också har stor betydelse. Kanske är det fantasy, det också. Tyckte det där var så sorgligt när jag läste Lord of the Rings.
Åh, hoppas du kommer ihåg vilken bok det var – hade varit intressant att få veta och det låter väldigt intressant.
Vackert och tänkvärt skrivet. Tack.
Tack själv! 🙂