Mellanrumskommunikation

Jo, vi har ju valt att låta hela den gångna veckan ha temat ”mellanrum”, som i mellandagar och livet mellan höstarbetsliv och vinter/vårarbetsliv? Det är ju gott nog när det här på bloggen ska skrivas om Den Sköna Mellandagsläsningen. Men idag? När jag vill skriva något annat klokt och läsvärt om detta ”mellanrum” och mellandagsläsningen känns en aning uttjatad? Kanske jag ska ge mig på att skriva om de där skälvande, sista timmarna på nyårsafton som liksom är mellanrummet mellan ett år och nästa? Nope. Jag gillar faktiskt inte nyår just pga allt det där tillbakablickandet (var tar tiden vägen?) och framåtsiandet (allt hemskt som kanske ska hända) och raketer gillar jag inte alls om de inte befinner sig på lagom antal kilometers avstånd. Nyårsgrinchen, det är jag.
Mellanrummet mellan jobb då, de är ju inte så vanliga? Ha lämnat ett vardagsliv och vara spänd inför att börja ett nytt, med nya människor och rutiner? Eller, vänta här, om mellanrummet mellan böcker! Att ha avslutat världens bästa bok, ha book hang-over och inte riktigt veta vad som kan läsas sen pga stor tomhet och längtan?

Det finns ju en hel del mellanrum, märker jag nu. Men… jag väljer att skriva om väldigt fysiska och påtagliga mellanrum, nämligen mellanrum mellan hus, och om mekaniska kommunikationsvägar som överbryggar dessa mellanrum.

Jo, för när jag var liten läste jag ju mer eller minder sönder alla mina Astrid Lindgren-böcker och hade dem som rättesnöre för Korrekt Barnaliv Och Lämpliga Lekar. Och i Bullerbyn, ni vet? Där ligger husen så tätt att Lisa i Mellangården och hennes kompisar Britta och Anna i Norrgården har kunnat sätta upp ett snöre mellan sina fönster. Och på detta snöre fäster de en cigarrlåda, och i lådan lägger de brev, lådan skickas iväg längs med snöret och tada! Kommunikation uppstår! (de hade iofs också kunnat öppna fönstren och bara prata med varandra pga nära, men det är faktiskt inte lika kul)(och framförallt bör hemlisar skickas i brev och inte ropas mellan fönster)(märk väl att detta är bara sååååå långt före mobiler och pm i fb)

Och kunde snöre-cigarrlåda-kommunikation fungera i Bullerbyn fanns väl inga hinder för att det skulle kunna funka även på Långviksvägen i Kalmar? Även om husen låg på varsin sida gatan och det där mellanrummet var ganska betänkligt stort. Nädå, så jag och kompisen som bodde i det där huset på andra sidan gatan satte raskt igång med operation snöre-mellan-hus. Och efter någon dags större uppfinningsrikedom, hängande ut genom fönster och stegklättrande (anslutningen skedde så klart på övervåningen) så hade vi vårt snöre på plats. Jag tror till och med att vi lyckades förmedla ett eller annat superhemligt meddelande längs med denna kommunikationsväg. Men, det roligaste? Det var när Barometern, tidningen i Kalmar, tydligen hade nyhetstorka grande och skrev om vårt snöre i tidningen. Det var en mycket liten notis, märk väl, men med bild! och med rubriken ”På slak lina?” där skribenten hade roligt åt de konstiga invånarna i husen på Långviksvägen som tydligen roade sig med att balansera över till varandras hus medelst slak lina. Eller skulle linan användas till att hänga tvätt på, typ italienska gränderna i Lady-och-Lufsen-klippet på julafton? Huvudpersonerna (vi) intervjuades aldrig, så vi fick inte dementera dessa vansinniga teorier och i stället berätta om vår superduperpraktiska kommunikationsväg och den (för oss) så uppenbara kopplingen till Bullerbyn. Tss, liksom, att inte fatta det??

I vilket fall som helst hängde sen det där snöret kvar och fladdrade i vinden i mellanrummet mellan husen på Långviksvägen. Ganska många månader. Eller till och med år. Tidningsnotisen har jag tappat bort, men jag kan inte se en bild på en lindansare utan att tänka på den ”slaka linan” i Kalmar i början av 1980-talet.

Bild: wonderland walker (wikimedia commons)