Två författare som tål att prisas!

Där finns två författare som jag gärna skulle se som nobelpristagare i litteratur när priset återkommer, både för att de är unika och mycket begåvade  författare och för att de skulle påminna oss om att läsning är ett fantastiskt sätt att resa i både tid och rum samt utmanas i tanke och handling. Jag tänker på de båda karibiska författarna Jamaica Kincaid och Maryse Condé. De skriver delvis från samma utgångspunkt, hur det koloniala arvet påverkar nutiden och befolkningen, relationer i familjerna och hur kvinnorna ofta är de starka. Mormödrar och mödrar, döttrar och barnbarn som alla lever i traditionen och arbetar hårt för ett bättre framtida liv. 

Om Maryse Condés Färden genom Mangroven skrev jag 2015: 

”Säga vad man vill men olyckan har sin rättvisa.”

Romanen av Maryse Condé börjar med att en gammal kvinna hittar en man död i gyttjan bredvid stigen. Det är byns främling Francis Sancher som ligger där, främligen som ingen egentligen känner men som alla samlas för att höje ett glas rom för på likvakan samma kväll. Genom gästernas berättelser får jag ta del av de olika människorna i byn erfarenheter, tankar om den döde men också deras livs historia. Jag får lyssna till unga och gamla, människor med olika hudfärg och från olika klasser och i deras berättelser skissas ett land och dess historia fram. Condé skriver i små korta kapitel fram de olika människornas öden och de ger mig en bild av Guadeloupe med en brokig och mångkulturell historia där befolkningen nu mest av allt söker trygghet och fred.

Det är lite stökigt och fullt av röster som möts hos Maryse Condé, i Jamaica Kincaids författarskap möter jag däremot texter som är stramare och där texten känns genomarbetad in i minsta detalj. Min favorit hittills är berättelsen om Annie John och jag läste den hösten 2016 inför Jamaica Kincaids besök på Stockholm Literature. Hoppas, hoppas att evenemanget kommer tillbaka, jag håller alla tummar! Kort repris av min text om Annie John bjuder jag också så att man får en känsla för författarskapet: 

”Under en kort period det år jag var tio trodde jag att det bara var människor som jag inte kände som dog.”

Så börjar romanen och snart inser huvudpersonen att vi alla är dödliga, att vi alla måste ta oss an en vuxenvärld där både svek och död finns. Annie John är en fantastiskt välskriven skildring av de där åren mellan 10 och 17 när den unga flickan frigör sig från sin moder och gör sig redo att bege sig ut i världen. Det är inte på något sätt ett insmickrande porträtt av en ung flicka som Kincaid skriver fram, Annie John är precis som många tonåringar är mest. Från att ha levt i symbios med sin mor så blir väninnorna allt viktigare och det samtidigt spontana och uträknade, själviska och solidariska spelet mellan de unga flickorna tar vid. Det av modern totalförbjudna kulspelandet blir en av händelserna som bekräftar den slutliga frigörelsen från familjen. Annie John är hänsynslös och spelar för att vinna, inget kan stoppa henne och det är flera liknande scener som gör att det inte är helt enkelt att tycka om henne. Jag har läst något så ovanligt som en skildring av en ung flicka som nästan är omöjlig att gilla. Det är väldigt långt från Anne på Grönkulla om man säger så och det är inte dumt alls.

Missa inte bokcirkeln inne hos Lundströms som diskuterade Kincaids Lucy. Mycket intressant samtal och härligt att höra människor prata om en bok på ett så ingående vis. Björn Wiman och Astrid Assefa briljerar!