Ska det sluta så ska det fan i mig sluta

Allt tar slut, så är det ju bara. Även om vissa saker tycks pågå i oändlighet och vissa saker tar slut alldeles för fort. Men så finns det ju det som slutar mitt i. Och det är det värsta av allt.

Jag tänker förstås på Mitt så kallade liv (My So-called Life) och alla andra tv-serier som läggs ner efter en säsong, eller mitt i en säsong, utan att det blir ett riktigt slut av det hela. Det slutar liksom mitt i, med alla hopp, drömmar, förväntningar och cliffhangers. Blir det Angela och Jordan? Eller Angela och Brian? Eller Angela och ingen snubbe alls? Och vad händer med Angela och Rayanne? Vad hände hänt om serien fått fortsätta, åtminstone en säsong till? (Eventuellt hade min eviga Jordan Catalano-crush gått över, men det är en annan historia.)

Sen har vi den eminenta tv-serien Nollor och nördar (Freaks and Geeks) som inte ens fick en hel färdig säsong. Serien ställdes in efter bara tolv avsnitt på grund av dåliga tittarsiffror – som i sin tur berodde på dåliga sändningstider, den flyttades runt i tablån, och så skar det sig tydligen en del mellan NBC och serieskaparna. Det spelade ingen roll att kritikerna älskade och att serien sedermera blev kult. Det tog slut ändå.  I en Vanity Fair-intervju från 2012 berättar Paul Feig vad som skulle ha hänt med karaktärerna i säsong 2.

Och vem minns inte Lödder (Soap)? Ja, knappt att jag minns, jag var väl bara typ 5 år när serien sändes, men jag minns att jag tittade ibland och var småkär i Jodie. (Ja ja…). Varje avsnitt slutade med dramatiska cliffhangers – så även det allra sista avsnittet.

Sånt är inte okej. Ska det ta slut, ska det sluta värdigt och utan lösa trådar.