av 
Jag älskar bilderböcker med myllriga bilder, myllriga på det sättet att jag kan sitta länge och hitta (och fnissa åt) små, små finurliga detaljer. Det händer att jag låter något lämpligt barn sitta bredvid mig när jag läser de här… eller ja. OK. Oftast har jag väl haft ett barn bredvid som jag högläst för, och så har vi tillsammans suttit och hittat de där detaljerna i bilderna och trivts med alltihop i största allmänhet. Men ta min favorit på det här: Jonna Björnstjerna. När jag första gången läser en ny Jonna Björnstjernabok? Då vill jag göra det själv, och helt själviskt njuta av alla dessa fantastiska och roliga detaljer. Sagan om den underbara familjen Kanin och Farbror Elände hade jag till exempel liggandes i flera dagar i min arbetsrumslya innan jag satte ut den i biblioteket för utlån. Tidningsartiklarna! Alla sagofigurerna som dök upp där i skogen och hade världens otur: prinsen rantade fruktlöst runt med glasskon utan att hitta prinsessan, Näckens fiolsträng går av, de tre bockarna Bruse hoppar över ån en bit nedanför bron så att trollet inte kommer åt dem, prinsen som sitter vid Snövits glaskista får plötsligt syn på en annan snygg tjej som råkar gå förbi, mästerkatten tappar sin ena stövel och… ja, så där håller det på.
Nu när jag skulle skriva det här inlägget lånade jag ihop alla Jonna Björnstjernas böcker om den underbara familjen Kanin. (förresten finns det tydligen en familjen ”fruktansvärd kanin” också, med röda, elaka ögon och monstermunnar – de kan beskådas inuti en glasburk i Sagan om den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet… om man hittar burken i myllret) Och så satte jag mig att läsa och titta och hitta mina favorit-detaljer, varpå min sjuttonåriga dotter kommenterade: ”men sitter du med de där kaninböckerna igen?” Jepp. I do. Och här är alltså några av alla dessa fina och roliga detaljer:
Bilder: av Jonna Björnstjerna, ur Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och Djupsjöns hemlighet, Sagan om den underbara familjen Kanin och Farbror Elände
Tyckte också mycket om Jonna Björnstjernas böcker. Härligt upplägg som med glimten i ögat driver med idén om den perfekta barnfamiljen.
Ja, glimten i ögat är verkligen där!
Älskar dessa böcker!
Ja, visst är de helt underbara!!
Helt underbara böcker om den underbara familjen Kanin! Mycket att titta på i bilderna och perfekta att läsa högt. Mina barn älskade verkligen de här historierna:) Nu är barnen i början av tonåren, men kommer det ut fler böcker om kaninfamiljen så kommer vi att kasta oss över dem allihop!
De är verkligen böcker att njuta för alla åldrar!
Har själv alltid älskat ”myllerböcker” men mina barn har varit kallsinniga. Sonen har mest varit ointresserad och velat komma framåt i den skrivna berättelsen. Dottern med språk- och inlärningsproblematik har inte alls kunnat fokusera på så mycket samtidig information. Tur att man faktiskt får läsa själv
Ja, vi är olika och myllret funkar inte för alla. (och ja, så bra att man kan sätta sig själv och njuta) Egentligen är det ju mer en gå-in-i-ett-konstverk-situation, det där, mer än bara berättande, och då måste det ju funka att stoppa upp för alla dem som delar berättelsen. En annan situation de här böckerna kan vara svåra att få att fungera är när man högläser för många, som på en sagostund. Då får man nästan arrangera så att man ser bilderna på en större skärm för att alla ska kunna uppfatta detaljerna, och stannar man då kvar länge i en sån bild för att fånga in allas kommentarer och låta alla hitta detaljer så kan det nog verkligen upplevas att berättelsen försvinner. (men att man får något annat och värdefullt i stället)