Den blinda och totalt okritiska kärleken till en idol (och hans katter)

Det här kommer inte bli en särskilt sansad text, inte kritiskt granskande eller ens särskilt eftertänksam. Det här blir nog bara känslor tolkade i ord, en rakt igenom tokförälskad text om min (enda) idol. Jag har redan tidigare skrivit litegrann om Freddie Mercury och vad han betytt för mig, men ändå har jag verkligen bara skrapat på ytan. Förra veckan såg jag filmen om Freddie och Queen – Bohemian Rhapsody. Jag älskade den.

Ni anar inte hur orolig, nervös och till och med rädd jag var innan jag såg den. Vad jag oroade mig för är svårt att förklara utan att förklara precis vad Queen och Freddie varit för mig i över 30 år nu. Jag blev i min värsta oro tvungen att titta lite närmare på vad jag var rädd för.

Jag föll för Queens musik lite innan Freddie gick bort 1991, i och med Innuendo-skivan som kom ut i februari det året. Då var det främst musiken. Sen blev det det egensinniga, vildsint kreativa, det som gjorde att Queen var Queen (totalt oförutsägbart). Det blev Freddie och hans ihärdighet i att inte låta andra definiera honom, att inte låta sig stängas inne i definitioner eller normer. Det jag upplevde som en önskan att stå upp för oss utanförstående, vi som ibland upplever oss som freaks. Det blev Freddies fantastiska röst och persona, den som möjliggjordes av Brian Mays, Roger Taylors och John Deacons vänskap och briljans. Deras värme i relation till varandra (välj ut vilket klipp som helst där någon av de kvarvarande medlemmarna i Queen talar om Freddie (eller tidigare när Freddie pratade om dem) så förstår ni), deras inkluderande inställning i relation till publiken.

Framförallt bottnade till slut min kärlek i Freddies styrka i att visa att man får vara den man är och ingen annan får kräva något annat. Det har förekommit några dokumentärfilmare genom åren som hamnat på min svarta lista efter att ha krävt Freddie på ansvar för att han vägrade bli en symbol för AIDS-sjuka till exempel. Jag var rädd för att filmen skulle göra detsamma. Rädd för att Freddie skulle tryckas in i en mall, att han skulle göras allt för mycket till sin död, att han skulle bli en figur. Men tack och lov blev det inte så. Filmen är väldigt trogen till Freddies önskan att få vara den han var och att få leva till slutet.

Och så finns hans älskade katter med i filmen, dem han ringde till när han var på turné, de som hade varsitt rum i hans vräkiga hus (han skrev också låtar till dem och dedikerade hela album till dem och kattälskare över hela världen). Och musiken! Och bra skådespelare. Och värme. Band Aid-spelningen är alldeles fantastisk, jag stortjöt mig genom stora delar av filmen, men Wembley tog verkligen knäcken på mig.

Jag har absolut ingen aning om Bohemian Rhapsody är en bra film rent objektivt sett, det finns ingen plats för objektivitet i min kärlek till Freddie, den är liksom han var större än livet. Visst ser jag att vissa saker är en version av berättelsen som inte stämmer med hur det verkligen var och visst fattar jag att saker är tillrättalagda. Visst hade jag velat se mer av Jim Hutton till exempel. Men som sagt min kärlek till Freddie är rätt förblindande och jag nöjer mig gott med att få ha återupplevt den där lyckokänslan och att typ ha fått se Queen uppträda på Wembley. För det älskar jag Bohemian Rhapsody, som den totalt okritiska fangirl jag är.

Följ länken för att lyssna på Freddies sång om/till katten Delilah (och för att se bilder av honom med sina katter)!