Kulturkollo konfererar: Slutet

I övergången från en vecka till en annan konfererar vi Mats Strandbergs nya bok Slutet, en bok där jorden är på väg mot en garanterad undergång då en en komet är på väg rakt mot den. I Slutet får vi träffa Simon, som är sjutton år och bor med sina mammor. Han är tillsammans med Tilda och lever ett ganska vanligt tonårsliv. Allt förändras under de knappt fem veckor vi får följa honom.

Som vanligt när vi diskuterar en bok är det varning för spoilers. Vi brukar grotta in oss i mer eller mindre avslöjande detaljer, så kanske ska du vänta med att läsa inlägget tills du läst boken. För boken ska du läsa. Det är inte en order, men defintivt en stark rekommendation.

Linda: Två tonåringar berättar om sina sista veckor i livet. Ingen munter bok alls, men jag tycker att Strandberg ändå lyckas så himla bra med att skapa en stillsamhet och ett lugn mitt i kaoset. Det är verkligen så långt från en amerikansk actionfilm som man kan komma. Jag vet inte riktigt hur han lyckas om jag ska vara ärligt. Det är spännande, men aldrig svulstigt.

Helena: Jag håller med, det är spännande på ett lågmält sätt och blir aldrig någonsin överdrivet eller just svulstigt. Det ligger en tillbakalutad sorg över alltihop, ångesten och paniken lämnas nästan helt över till mig som läsare.

Carolina: Jag tänker att det är det här med att han lyfter de vardagliga detaljerna, att det vanliga livet trots allt rullar på även om jorden kommer att gå under om några veckor. Att Simon kör med sin hårtrimmer, att mammorna blir arga på honom för att han är borta hela natten och inte kommer hem precis som vilken förälder som helst (och trots att de alla ändå ska dö alldeles snart) att hunden ska gå ut och kissa … allt det där. Det bidrar också till min egen ångest när jag läser eftersom jag ju kan relatera till livet de lever.

Ulrica: Håller med. Det är en väldigt speciellt slags spänning i den här boken. Jag är imponerad av Mats Strandbergs hantverk i den här boken, hur han lyckas skapa en känsla av att tiden springer iväg och samtidigt som det känns som att man befinner sig i ett slags vakuum.

Linda: Jag blir så otroligt ledsen och drabbad av Simons syster Emma, som väntar barn och inte alls vill kännas vid att hon aldrig kommer att bli mamma. Hon och Stina letar barnkläder på vinden och försöker förtränga det som är så hemskt att det inte går att tänka på. Tänk att bära ett efterlängtat barn och veta att det aldrig kommer att födas. Av alla människor som snart ska dö, vem känner ni mest för?

Helena: Jag fastnade också för Emma, det är så djupt sorgligt och symboliskt kring henne. Det är också i sorgen kring hennes ofödda barn som jag känner att jag lär känna Simon, inte för att han pratar så mycket om det utan snarare för att han uppenbarligen känner så mycket som fokuseras just på det lilla barnet att han inte förmår sig att formulera det. Sen måste jag säga att jag påverkas av alla föräldrar. Den där tanken på att veta att ens barn inte har en framtid klarar jag inte ens av att snudda vid själv.

Ulrica: Jo, men absolut Emma såklart. Men också ungdomarna som Simon och Lucinda som står precis på gränsen till en framtid som ska öppnas upp för dem och så plötsligt stängs dörren. Det blir väldigt effektivt att placera den här händelsen så att vi får uppleva den ur de unga vuxnas perspektiv och vara med om de olika sätt de försöker hanterade det på – antingen genom att döva oron med droger och alkohol eller genom att försöka göra den sista tiden meningsfull.

Carolina: Jag får också hjärtsnörp av att läsa om Emma, och barnkläderna som plockas fram, och all denna förväntan som aldrig kommer att infrias. Men riktigt mycket blöder jag när jag läser om Lucindas lillasyster Miranda – när hon gör upp sin bucket-list med sin runda, barnsliga handstil. Åh! Att få laga en tre-rätters middag, att få bygga en koja i vardagsrummet och sova i den, att få fira jul en gång till … alla de där grejerna en vuxen som jag redan har gjort. Och så tänker jag vidare på allt det där Miranda inte ens har med på sin lista. De stora sakerna i livet. Resorna, första kärleken, första egna lönen in på kontot … Hon kommer inte att få vara med om en endaste.

Linda: Två frågor ställs i förlagets presentation av Slutet: Vem vill du vara med när jorden går under? Och vem vill du vara? Karaktärerna i boken reagerar väldigt olika på vetskapen om att slutet är nära. Vissa förnekar det helt, medan andra försöker hinna med ett helt liv på några veckor.  Jag är rädd att jag antingen hade blivit helt passiv (hade blivit en tråkig bok och ett tråkigt liv) eller destruktiv som Tilda, men jag hoppas att jag antingen hade gjort som Stina och Judette och försökt umgås med nära och kära och hålla fast vid det som är bra, eller dra iväg som Simons kompis Johannes, om jag nu skulle känna att jag är på helt fel plats när slutet kommer. Vem hade ni varit? Vad hade ni gjort?

Ulrica: Jag hade antagligen blivit helt paralyserad, låst in mig och min familj i lägenheten och stannat kvar i sängen med täcket över huvudet.

Carolina: Hade det varit jag som tjugoåring hade jag varit en av de där som satt instängda i ett mörkt rum och flydde världen genom att spela Skyrim. Men Carolina-51-med-familj säger: att fylla dagarna med små roligheter och sånt som vi i vår familj alltid älskat att göra (och som jag innerligen hoppas att barnen i så fall hade fortsatt att bli så lyckliga av att de också valde att stanna med familjen): sitta i vitsippor och glo, fika på Espresso House fast det är löjligt dyrt, äta pizza tillsammans framför tv:n samtidigt som vi bråkar om vilken film vi ska se till … sånt.

Helena: Jag orkar faktiskt inte testa tanken längre, under hela läsningen funderade jag över hur jag skulle göra och vara, vad jag skulle vilja med de där sista dagarna. Det blir så väldigt kopplat till mitt föräldraskap och jag står inte ut med de tankarna mer så jag har begravt dem. Men jag hade nog varit rätt lugn på ytan tror jag och kämpat mot ångesten därunder på de sätt jag hittat. Jag hoppas att jag skulle ha varit lite som Lucindas pappa (fast utan det där med att ha ett viktigt jobb så jag måste jobba hela tiden) och hjälpt till att uppfylla önskningar, och så tror jag att jag också skulle sikta in mig på de där små och vardagliga grejerna, de som jag gillar mest i livet som det är nu.

Linda: Nu är vi ju ett gäng kulturtanter som läser. Hur tror ni att unga läsare uppfattar boken? Vad och vilka tror ni att de fokuserar på?

Ulrica: Helt klart borde väl identifieringen ske med ungdomarna. Den där känslan av hopplöshet och ”va fan, det skulle ju vara vår tur nu att ta för oss av livet”. Jag tror kanske att många skulle fundera på hur det skulle vara att göra precis så som Tilda och hennes kompisar gör – passa på att festa och testa nya saker när de vet säkert att de inte kommer att behöva ta konsekvenserna av det.

Carolina: Religionen får också stor plats i människornas liv nu när de vet att livet kommer att ta slut. Alla samlas i kyrkan för att få tröst, det skapas nya sekter, det växer fram en strängare kristen kyrka (Sannkyrkan). Själv är jag inte religiös alls och har svårt att tro att jag skulle bli det även om jorden skulle gå under – men vad tror ni? Skulle det kunna se ut som Strandberg målar upp det med massvandring till kyrkorna?

Helena Jo men det tror jag nog, kanske lite mer för gemenskapens skull än för trons, men jag tror också att vi börjar söka svar på de svåra och stora frågorna i kris och ett av ställena att söka det på skulle vara i religionen.

Linda: Det är säkert sannolikt, men samtidigt ganska obehagligt. Jag tycker nästan alltid att det är obehagligt med religion när det blir någon slags masspsykos som det blir här. Det påminner lite om Positiva Engelsfors från Cirkel-trilogin, eller för den delen valfri sekt i den verkliga världen. På ett sätt kan jag avundas dem sin tro på att livet ska fortgå, men samtidigt missar de ju chansen att göra det bästa av tiden som är kvar.

Carolina: Jag tycker mycket, mycket om den här boken med alla tankar som den ger – men en invändning har jag: den här deckargåtan som jag inte kan engagera mig i och tycker tar så stor plats i de liv som snart tar slut. Gillar ni den?

Helena: Jag tyckte också att den inte engagerade särskilt. Jag förstår att den finns där som en sorts mekanik för att få ihop vissa personer och driva handlingen framåt, men jag tror att historien hade klarat sig utan den också.

Linda: Håller med om att den kändes onödig. Kanske var det för att kunna föra samman Simon och Lucinda? Så spännande är det inte, även om jag ville veta vad som hänt med Tilda. Fokus hade kunnat vara på hennes förändring istället.

Ulrica: Den var helt OK tycker jag. Jag tror att den tråden behövdes för placera Simon och Lucinda tillsammans i ett sammanhang, precis som du säger Linda, och ge dem en känsla av att de gör något meningsfullt under sin sista tid. Om de åtminstone kan få svar på den gåtan innan slutet så har inte allt varit förgäves.

Temat för veckan har varit ”Ensam är stark”, men när slutet närmar sig vill få vara ensamma. Vi tackar för den här veckan och bjuder snart in till ett nytt tema.

BIld av 1980supra från Pixabay