Solitären – den ultimata romanen

[solitär]
slipad ädelsten som infattats ensam

När det kommer till relationer så tror jag att vi den här veckan har konstaterat att ensam kanske inte alltid är starkast. Men hur är det med böcker – är fler alltid bättre?
Bli inte oroliga nu! Jag talar ju förstås INTE om antal böcker att ha hemma i bokhyllan. I det fallet är jag helt för en polyamorös relation – the more the merrier 😉

Nej, jag syftar på att det så ofta skrivs långa bokserier. Det är trilogier, hexalogier och dekalogier. Det är prequels hit och sequels dit …

Visst kan jag också uppskatta en bra serie, men av någon anledning blir mittenboken i en trilogi blir nästan oundvikligen en transportsträcka. Och visst – långa deckarserie brukar oftast fungera att läsa fristående också.

Men, jag vill slå ett slag för den fristående romanen. Ni vet den där boken där ett helt universum ryms mellan pärmarna. När författaren har förmågan att få till den där väl avvägda historien med en början, en mitt och ett slut och dessutom har modet att avsluta det på runt 300 sidor. Det är något alldeles särskilt med den där perfekt slipade berättelsen som glimmar som en juvel i bokfloden.

Håller ni med mig? Vilka är i så fall era allra bästa roman-solitärer?

Bild från: pexels.com