Ensam måste vara stark

Jag brottades lite med det här ämnet konstigt nog. Hade svårt att komma på något att skriva trots att jag är familjär med såväl ensamhet som styrka. Kanske har jag kommit dithän i livet att jag inte längre tror att ensam nödvändigtvis är starkare. Jag är starkast med dem jag älskar och som älskar mig. Men jag har inte kommit så långt från den där tiden när ensamheten förtärde mig och kampen för att få vara den jag var utan kompromisser kanske gjorde mig ännu ensammare, att jag glömt vilken oerhörd lycka det är att ha de där människorna som gör mig stark. Att ha någon.

Det slår mig att några av mina mesta favoritkaraktärer genom åren är just solitärer som härdats och tvingats in i någon sorts styrka.

Grace Marks (i Margaret Atwoods Alias Grace) var alltid ensam och när hon sökte gemenskap gick det fel. Vareviga karaktär hos Elisabeth Strout och Lise Tremblay, två av mina favoritförfattare, bär ensamheten som ett ok och som en befrielse.

Hilary Mantels Thomas Cromwell är i grunden ensam, också när han omges av alla dessa människor som fruktar och lyder honom. Jan i Skrolycka är ensam för evigt när den lilla flickan inte längre finns och kan dra in honom i gemenskapen. Barabas är ensam i sina kval.

I en av mina favoritböcker uppstår en vägg som stänger inne en kvinna i total enslighet, helt skild från resten av världen. Om världen ens finns kvar. Väggen av Marlen Haushofer är en av de mest skrämmande romaner jag läst, och ändå finns där något lockande med att få vara så där för sig själv, med bara djuren.

Jag vet inte om det är starka de är alla dessa människor, och är de, vi, det så är det för att vi måste. Den ensamme har inget val, det finns ingen som bär en ensam som faller. I alla fall tror inte den ensamme att det finns det.

Jag är inte dummare än jag begriper att min förkärlek för dessa ensamkämpar har att göra med att jag behöver förstå, känna igen och hantera det mått av ensamhet som dröjer sig kvar hos mig. Idag har jag en familj som jag valt och förärats, jag har vänner och kollegor som jag tycker mycket om att umgås med. Men längst där inne, i kärnan av mig, finns en bit av ensamheten kvar. Och det är ingen dålig sak, så länge jag fortsätter hantera det. Den där inre biten av ensamhet får aldrig växa sig så stark att den slukar det andra som också är jag och mitt.

Bild från Pixabay