Författare boktipsar: Elisabeth Östnäs

Jag har tre barn och nu kom hösten som en skottkärra med tegelstenar, rakt i plytet (tänk Kalle Anka, de brukar forsla tegelsten i skottkärror).

Med hösten kom också insikten att jag känner igen andra trebarnsmammor på långt håll. Det är något med rörelsemönstret, det är kantigt och stressat, kanske också blicken som liksom söker av omgivningen efter farligheter, och så är det ögonen, för man ser vitan hela vägen runt iris. Ser du mot förmodan någon av dem äta nån gång, så slås du av att det går snabbt, jävligt snabbt, och om du inte aktar dig skär de din mat i småbitar.

Detta är min superkraft: att känna igen trebarnsmammor. Och ja, man kan ha både fler och färre barn. Men med färre är man fortfarande mer människa än maskin, och med fler syns man nästan inte alls till utanför hemmet och jobbet (jag misstänker att de teleporterar sig däremellan).

Stegen från antal barn till böcker är himla långt. För med fler barn brukar man läsa allt mindre. Jättesynd, med tanke på att barn och ungar behöver (BEHÖVER!) se sina päron uppslukade av en bok ibland. Detta är alla experter överens om.

Om man, som jag ibland, känner ett motstånd mot en bok som kräver tankeverksamhet, så kan man plocka upp en ungdomsbok. Detta betyder inte att ungdomsböcker är simplare eller enklare än vuxenditon. Det innebär att ungdomsböcker i högre grad arbetar med igenkänning än korviga parabler, att ungdomsböcker ofta är mer omedelbara, och inte försvårar något bara för att. De har ofta ett rakare och ärligare språk, och ibland är det vad man behöver.

Den där oviljan mot att tänka medan jag läser beror oftast på ren trötthet. Men att då ändå läsa en bok gör den mentala tröttheten mindre. Jag tror att det är som när jag ibland hör folk säga att träning gör dem så pigga. Så friska och starka. Träning får i regel mig att vilja dö. Men en bok ger mig ork att leva.

Hösttrötta mammor bör klämma ungdomsböcker, tycker jag. Andra också. Och inte bara på hösten, utan jämt.

Därför tänkte jag tipsa om ett gäng svenska ungdomsböcker som jag avnjutit i sommar. Och jag måste slå fast att tusan, så bra vi är på just det här! Vi må gnöla över upplagor som krymper och sviktande köpesiffror, men kvaliteten är grundmurad! De här böckerna är riktigt bra, och bör läsas av alla: mammor och pappor, ungdomar och gamla, ja till och med politiker.

Down under av Johan Jim Ehn, Gilla böcker.

Jim inser att han nog är gay trots allt, och flyttar till Nya Zealand för att bo hos släktingar. De kastar raskt ut honom när de inser att han är homosexuell. Varpå Jim yr runt, söker sin plats och funderar på livet.

Handlingen här är ganska straight (hahaha) men berättelsen knyts ihop, den börjar och slutar vid samma tid och däremellan är det tidshopp. Jims barndom är viktiga inslag i boken, och de varvas med hans ungdomsliv. Allt utspelar sig på åttiotalet och jag som aldrig är nostalgisk känner mig raskt återflyttad till en tid där axelvaddar var stilfullt och där tjejerna svängde på håret på ett visst sätt (minns ni, de lutade sig framåt, krafsade lite, och kastade sen bak med huvudet, ungefär som en häst).

Ehn berättar naket och avskalat. Det var länge sedan jag läste en så personlig bok. Den berör, genom sin uppriktighet, och Ehn väjer inte för de mörkare sidorna av sin berättelse. Att visa upp sig som man verkligen är, det är inte många som gör. Och en bok är trots allt en bok: något som tillrättalagts. Men den här berättelsen lämnar mig med känslan av att ha fått vara en annan, att leva en annans liv, med både bra och dåliga inslag.

Inte din bror av Malin Stehn, Opal förlag.

Den här handlar om Abbe som hastigt och lustigt får en bror, en nykommen kille som hans föräldrar tar till sig. Abbe vill inte. Han är motsträvigt och arg. Och Hossein är inte porträtterad som en förklädd ängel, utan som en helt vanlig människa. Detta är bokens styrka! Stehn skriver trovärdigt, vilket jag inte alltid letar efter i en bok (jag gillar det fantastiska, sagolika), men här behövs det. Hade hon klatchat på med grundfärger istället för nyanser hade boken inte tillfört vad den skulle. Men nu gör den det. Abbe och Hosseins relation står i fokus, och vänskap mellan killar är inte helt ovanligt i böcker. Men den där hierarkin, den där jämrans machismon som får mig som mamma att våndas, den är så tydlig och uppenbar, och för några timmar (mer tar det inte att läsa ut boken) är jag en del av det där mönstret jag önskar inte fanns. Hosseins situation blir också väldigt påtaglig. Han ska plötsligt finna sin plats i ett litet samhälle som inte riktigt kan hantera honom och hans gelikar, ett samhälle som verkligen kan vara var som helst i Sverige. Boken känns aldrig sentimental: Himla viktigt i dessa sentimentala tider när hundratusentals människor börjar blicka bakåt mot en sorts Golden age!

Sömnernas sömn av Elin Säfström, Gilla böcker.

Säfström är rolig, både som författare och pau riktitt. Det är också hennes styrka som författare. I verkligheten har hon många fler sidor. Men böcker om roliga tjejer, det är inte särskilt vanligt. Jag anser att det behövs! Kvinnor och flickor måste få vara mer än objekt, de måste värderas efter annat än sitt utseende. Där kommer roligheten in. Killar i litteraturen är ofta spexiga men tjejer oftast dystra, mörka, och ibland farliga. Horan-madonnan är mycket levande i litteraturen också. Ändå lyckas Säfström skriva om Tilda och Natta som komplexa personer, trots att en av dem är en älva, och per definition den där farliga snyggingen. Den här boken är tredje och avslutande delen och jag tycker att den avslutar trilogin med flaggan i topp. Den är lite mörkare, lite mer eftertänksam, men fullt ut lika kul som de andra två.

Onanisterna av Patrik Lundberg, Rabén och Sjögren.

Här lever jag som Sölvesborgsbo, jag har blivit fotbollskille och jag munhuggs och käkar i ungefär samma utsträckning. Min första tanke, några sidor in, är att det är ganska så härligt att få äta såna mängder skräpmat som jag gör här, odla en kagge och överlag bete mig sexistiskt och drygt. Först. Sen är nästa tanke att jag verkligen vill bort. Som huvudpersonen åker jag då till Malmö och befriendar ett gäng hipsters som dumpstrar och lever ekovänligt. Det blir också för mycket. Lundberg skriver roligt och insatt om livet i och mellan en håla och en storstad, och det är en bok som stannar kvar länge efteråt. Plötsligt kan jag känna en liten förståelse för allt det jag tidigare dissat rakt av, som Lundabo (vi står nånstans mellan Sölvesborg och Malmö på alla ideologiska sätt). Karaktärerna i boken lever och jag glömmer dem inte. Även om jag skulle vilja tvätta munnen på somliga av dem.

Inuti huvudet är jag kul av Bjärbo Bjärbo, Rabén och Sjögren.

Huvudpersonen här är hjälplöst blyg. Liv har dessutom panikångest, och en social fobi. Boken börjar med att hennes pappa dragit med sig henne ut på landet, till ett gammalt hus, och han – som är glad och utåtriktad – tror att Liv kommer att finna sig bättre tillrätta där än i Stockholm.

Men att börja ny skola när man är så blyg att man inte kan prata, det är inte så lätt.

Bjärbo skriver roligt och svart. Även här är tjejen i boken rolig, som i Säfströms böcker, men här är humorn inåtvänd. Det handlar om roliga monologer inuti huvudet, som titeln talar om, en humor som inte når ut eftersom Liv är så blyg att hon verkligen inte kan prata med någon hon inte känner. Ändå får hon motvilligt vänner. Och svärtan är absolut närvarande, men den tar inte över. Kort och gott är det en otroligt rörande bok, en bok som jag tänker att vi faktiskt kan lära oss något av. Det är så lätt att döma någon efter de parametrar vi har idag: man ska vara gåpåig, ha vassa armbågar och helst vara entreprenör också. Här visar Bjärbo att det finns viktiga saker som kanske inte syns.

Foto: Roger Nellsjö