Från författardrömmar till succé

Jojo Moyes samtalar med Titti Schultz om sina böcker och berättar att hon skrev tre böcker som blev refuserade, innan hon blev publicerad. Det var däremot inte förrän hon gav ut sin nionde bok, som hon slog igenom rejält. Efter den åttonde boken var hon på väg att ge upp. Hon tänkte att allt hon skulle bli var en författare som skrev böcker som ingen ville läsa. Att hon inte gav upp trots allt handlade troligen om att hon är lite obstinat, eller för att hon helt enkelt inte kan något annat. Ändå är hon sin egen största kritiker och hon har kasserat bokidéer efter mer än 20000 ord. Faktiskt strök hon också 70000 ord från originalversionen av Sophies historia och trots att hon var lätt panikslagen efteråt är hon glad att hon gjorde det.

Att läsa sina egna böcker efter de publicerats är något hon inte kan göra. Det är för smärtsamt att hitta alla saker hon skulle vilja ändra, men inte kan göra något åt. Boken hon skriver nu är dock ovanlig, då hon älskat att skriva den. Annars kan skrivprocesser vara jobbiga, säger hon och även om ursprungsidén finns är skrivandet trögt och jobbigt. Vi får lite ledtrådar om vad boken handlar om och Moyes trycker på hur olik den är Me before you. 

I Sverige är hon aktuell med tredje boken om Louisa som heter Still you i original och det blir den sista. Även om hon älskar Louisa och att skiva om henne har hon lämnat henne på en plats där hon kan få vara.

Me before you blev en gigantisk succé men att skriva uppföljaren var riktigt trögt. Det tog månader innan hon ens vågade börja skriva. Mest var hon orolig för hur läsarna skulle reagera på en andra bok där Louisa faktiskt går vidare till någon annan. Det var också extra jobbigt att följa upp en succé och faktiskt är hon ganska glad över att hon inte slog igenom med sin första bok, för då hade hon kanske inte vågat skriva mer. Ändå förändrade Me before you hennes liv totalt. Nu hade hon helt plötsligt råd att bara skriva och är tacksam över att ägna dagarna åt att skriva om karaktärer och leva i sitt huvud.

De senare åren har varit intensiva och förra året hade hon bara en veckas semester efter att ha jobbat alla helger utom två. Självklart förstördes hela semestern av en hysterisk matförgiftning i ett hotell med glasväggar in till badrummet. Läxan hon lärde var att planera in ledighet i livet och faktiskt ägna sig åt sin familj. Det går inte att bara jobba när familjen finns där. Nu har hon bestämt sig för att koncentrera sig på två saker, jobbet och barnen. Det går inte att fixa allt samtidigt. Ett perfekt hem, hemlagad mat, hembakade kakor, en vältränad kropp, men det går inte att få allt samtidigt. Det räcker att jobba och att försöka klara all oro som kommer av att ha barn. Hon väljer t.ex. att åka hem tidigt från mässan till sina barn, istället för att gå ut med förlaget. Livet handlar om att prioritera och att kompromissa.

Trots att Jojo Moyes på ytan är en författare som skriver underhållslitteratur är hon noga med att skriva så att hon inte förstärker stereotypa föreställningar om kvinnor och deras vänskap. Samhället har förändrats och hon berättar att hon inte alltid känner sig bekväm med att läsa vissa av de gamla böckerna hon skrivit då de känns opassande nu. Vissa saker vill hon absolut inte ändra, som slutet i Me before you. Det får inte bli för sockrat och målet kan inte vara att ingen ska bli upprörd, säger hon.

Jojo Moyes är en väldigt disciplinerad författare. Hon skriver på väldigt många olika ställen, vilket hon lärt sig som journalist. Det enda behöver är sin laptop och öronproppar. För att skriva sexscener behöver hon däremot vara långt från anda människor och kanske alkohol. Konstigt nog är det också sexscenerna som är det alla tror är sant, vilket kan vara ett problem om man, som Moyes, bor i en liten by.

Det hon lärt sig under de åren hon skrivit är att lyssna och attt fundera över vad som pågår bakom  neddragna persienner eller i människors huvuden. Det finns berättelser överallt och alla bär på en bok, kanske två inom sig. Det handlar mycket om att vara nyfiken och lyssna till dem. Och självklart att våga skriva ner dem.