Att lyssna på Khemiri och Stridsberg

Det har inte varit vansinnigt många seminiariepunkter som kändes som ett måste för mig, men att höra Jonas Hassen Khemiri och Sara Stridsberg prata om tio händelserika litteraturår kunde jag inte missa. Det blev ett samtal som är bortom min förmåga att helt kunna referera då samtalet drev lite planlös runt kring döden, om förstörelse och ja, lite om att skriva. Så ta det här för vad det är: några planlösa anteckningar som på något sätt försöker att fånga in de båda författarnas tankar och associationer där moderatorn Jonas Ekelöf intog en tämligen blygsam roll.

Samtalet tog sin början var böckerna tog sin början och Khemiri inleder med att berätta om att han i hans böcker ofta försöker söka svar på någon fråga. Pappaklausulen började i en reaktion utifrån sin föräldraroll: hur är en bra förälder? Och i det egna tvivlet – tänk om man kom på att man är en dålig föräldrar. Någonstans i dessa tankarna började boken.

Stridsberg berättar att hon henne börjar oftast böckerna i bilder – i starka frätande bilder. Den här gången började det dock i en röst som växte sig allt starkare. En sorts anonym döda flicka som hade en historia att berätta – vilket blev Kärlekens Antarktis.

Samtalet flyter in på döden. Man blir inte riktigt klar med döden, säger Jonas Hassen Khemiri. ”Jag tänkte på det när jag läste din bok. Hur nära de döda är.”, säger han och vänder sig direkt till Sara Stridsberg. ”Man kommer nära och förstår dem. Alla mina döda personer kom till liv i din bok. De dör igen och igen. Boken i sig blir ett bevis på att de ändå inte riktigt dör. Finns som viskningar hos oss.” Stridsberg säger att hon blev något obekväm med det själv men hela premissen – förutsättningen – för hennes bok är att döden inte är slutet. Flickan i boken ville säga ”Se på mig när jag dör. Se på min försvinna.”

Även i Jonas bok finns en död person som kommer tillbaka. En död dotter som kommer tillbaka för att anklaga pappan. Hon fanns där redan från början i skrivprocessen och bara väntade på att få komma in i historien. Och när hon väl kom in så förlät hon honom. Jättemärkligt, säger Khemrir. Hon hade plötsligt möjligheten att förlåta honom. Det visar på hur historien får lite av ett eget liv tänker jag – att författaren själv kan bli förvånad över vad som faktiskt händer och sker med karaktärerna.

Från döden går samtalet över till att prata om förstörelse och hur Stridsberg kan bli tyngd av över hur mycket förstörelse det är i världen och komplexiteten med att vi lever i något av en bubbla här. Inte minst här inne på Bokmässan. Khemiri reflekterar över sitt eget författarskap och berättar hur hans första böcker ofta handlade om att lappa ihop karaktärer – att lappa ihop min pappa. Idag vågar han skriva personerna som de verkligen är.

Har det blivit svårare att vara författare och har skönlitteraturen och författarens roll förändras?, frågar Jonas Ekelöf. ”Svårt att överblicka, det enda jag kan säga är att jag älskar både att läsa och skriva. En tröghet som står emot en vild tid. En svårighet för boken att stå still och får stå för det tröga. På det sättet blir litteraturen urstark”, säger Stridsberg.

”Jag gillar snabbhet mer än du”, säger Khemriri. Det finns något med att sitta på en flygplats i Oslo, vill säga något, lägga ut orden. Gillar att bygga in snabbhet i böckerna. Många av de samtida författarna som jag läser mest är de som tar mig till platser snabbt som jag inte visste jag ville besöka. Författare som säger: ”Jag vet att du ska dö så jag ska inte slösa din tid.” Han pratar om böcker och författare som värdesätter hans tid och hans bokhylla där hemma där han sparat alla de böcker som berört honom extra. I den hyllan finns det både plats för pixi-böcker, gamla ungdomsböcker och Svetlana Aleksijevitj. ”Jag gillar att hålla fast vid saker som betyder något för mig. Kan härledas till de förluster man gjort i sitt liv. Kan också gå dit och fascinerats över vad jag gillade där och då, t ex Steppvargen. Vad gillade jag egentligen i den? Blir påminnelser av tidigare versioner av sig själv.” Sara Stridsberg är av en helt annan åsikt: ”Jag tänker tvärtom. Ingen idé att behålla något för alla dör ifrån oss i alla fall.” Och jag kan på något sätt spegla mig i hos dem båda på något märkligt sätt. Emellanåt bygger jag minnen på hög och ibland kastar jag allt.

Avslutningsvis pratar de om hur de ser på de egna författarskapet och sina böcker. Sara Stridsberg liknar det hela vid en kärlekshistoria. ”En euforisk början men sen början man långsamt se fläckarna.” Khemiri brukar oftast känna sig helt färdig med boken när den väl är ute. Pappaklausulen är dock lite annorlunda: ”Lite förvånande att jag fortfarande tycker om den” I vilken fas är du i, frågar Ekelöf och Jonas Hassen Khemiri säger att ”nu vinkar jag hej då till den”.