Nu lägger vi valrörelsen 2018 till handlingarna och lämnar politiken åt sitt öde för en stund. Nu blir det hemskheter för hela slanten. Vi tänker grotta ner oss i gruvliga brott och fasansfulla sanningar.
True crime-vågen har svept över oss rätt länge nu. Making a murderer, The Jinx och The staircase är några av exemplen på oerhörda tittarframgångar. Till detta kommer också oräkneliga poddar, böcker och filmer. Brott ur verkligheten fascinerar onekligen.
Själv läste jag mer om verkliga brott när jag var i tonåren än jag gör nu, men dagens utbud är förstås mycket större om än hisnande och ibland till och med svårmanövrerat.
Jag började med att läsa om seriemördare när jag gick på gymnasiet, eftersom det var mest skrämmande av allt. Jag kunde det mesta om en rysk kannibal som jag nu förträngt allt om. Historiska mord har också alltid lockat, möjligen för att tiden lägger en liten skyddande mur emellan (mer om faiblessen för historiska mord finns att läsa här). Sen kom en period när jag inte riktigt vågade, när mord blev något som kunde hända (och faktiskt hände) på riktigt, när det inte alls var spännande att läsa tidningar och lära sig detaljer om hur en person jag nästan kände dödat en annan person jag nästan kände. Därefter kom en lång tid när jag umgicks dagligen med vittnesmål om verkliga brott och skrev avhandling om kvinnor som dödade sina nyfödda barn. Då fanns inget utrymme för annat hemskt alls. Idag befinner jag mig någonstans i mitten, det historiska lockar fortfarande, liksom betraktelser över samhälleliga mekanismer och mänskliga sammanhang. Men jag är väldigt, väldigt petig med vad jag läser och ser, mest för att det påverkar min nattsömn och ska jag förlora den så ska det i alla fall vara värt det.
Veckan kommer att bjuda lite allt möjligt, imorgon ska vi hjälpas åt att tipsa varandra om bra true crime-böcker, filmer och sånt och på söndag tänker jag försjunka i en riktig klassiker i genren, veckan kommer bjuda allt däremellan. Jag hoppas du hänger med oss in i mörkret.
Bild från Pixabay
Som barn var jag fascinerad av true crime-sidorna som fanns i mammas veckotidningar, bredvid bullrecepten och inredningstipsen. Ett makabert inslag, kan jag tycka idag. Varför hade de där morden en fast plats i familjetidningen?