av 
Plåtmannen av Sarah Winman har skymtats både här och där under senvåren och sommaren. Det är en tunn roman, men det är ingen bagatell. Här finns gott om saker att prata om och det ska vi göra nu.
I bokens centrum finns Ellis och berättelsen är konstruerad som tillbakablickar på hans liv. När han är tolv år träffar han Michael och de blir bästa vänner och gör nästan allt tillsammans. De upptäcker snart att det de har är mer än vänskap. Vid fyllda 22 år är Ellis gift med Annie och har tappat kontakten med Michael. Bit för bit får läsaren redan på vad om har hänt under de år som gått sedan männen tappade kontakten och tills dess att de ses igen.
Som alltid när vi konfererar vill vi gå på djupet och då kan det tänkas att vi spoilar en del av handlingen för den som inte läst boken – så nu är ni varnade.
Ulrica: Jag gillar boken väldigt mycket och blir snabbt engagerad i karaktärerna, men en sak som var lite klurigt i början var att författaren inte anger så tydligt när det är någon som pratar, om personen tänker eller om det bara är en beskrivning. ”Replikerna” är väldigt inbäddade i texten. Men när jag hade vant mig vid det så slukade jag boken i ett nafs!
Linda: För mig gick det jättetrögt till en början. Jag försökte två gånger, innan jag den tredje gången kom igång ordentligt. När jag sedan läste ut den kunde jag inte förstå varför det gått så trögt. Kanske var det sättet den är skriven på. Det är många trådar och perspektiv som byts utan förvarning. Snyggt, men inledningsvis svårläst.
Anna: Det här var en sträckläsningsbok för mig. Jag tänkte inte så mycket på formen utan fångades direkt av barndomsbeskrivningen där mamman vann på lotteriet och valde en tavla istället för en flaska whiskey. Van Goghs solrosor blev sedan en symbol för behovet av vackra ting och fria tankar i arbetarhemmet. Mamman uppmuntrar också bildning och skolgång och det temat tycker jag är så fint i boken.
Ulrica: Mamman är en verkligt viktig karaktär i boken. Det är ett oändligt sorgligt ögonblick i boken när Ellis pappa tar honom ut skolan, tvärt emot mammans sista önskning. Här finns så många förhoppningar som gå i kras.
Finns det någon annan karaktär som fastnar mer än de andra? Jag klurar lite på Ellis, som trots att det är han som är huvudpersonen ändå blir lite vag rakt igenom boken. Som om man bara ”ser” honom genom andras blick.
Linda: Jag tyckte om Ellis, men det var helt klart svårt att få grepp om honom. Egentligen fick vi inte veta så mycket alls om honom och Annie, mer än att förlusten av henne verkligen tog på honom. När vi sedan fick veta att Michael dog i samma olycka är det svårt att veta vem han saknar mest. Jag uppfattar det ändå som att Ellis och Annie var lyckliga, men skulle ha velat veta mer.
Anna: Alla karaktärerna är vaga tänker jag och det är det som gör boken riktigt bra. Man får läsa in sin egen tolkning väldigt mycket, den sortens text gillar jag. Jag tänker tillbaka på många av dem, mamman är en favorit och också kvinnan som tar sig an Michel. De visar på nya möjligheter i en annars sluten och traditionell fabriksarbetarmiljö.
Ulrica: Det har du faktiskt rätt i – alla är ju vaga. Kanske tänkte jag att Ellis skulle vara tydligare än de andra eftersom han är huvudkaraktären. Det är skicklig av författaren att skriva personerna ganska flyktiga och ändå på ett sätt så att de engagerar läsaren.
Linda: Jag är kluven till det vaga och hade nog helst velat veta i alla fall lite mer. Sedan finns det karaktärer som egentligen bara flimrar förbi, som Billy, men ändå fastnar i mig. Så får det gärna vara, men just de tre huvudpersonerna hade jag velat lära känna mer.
Ulrica: På bokens baksida står ”Det här är nästan en kärlekshistoria.” Jag skulle vilja säga att det absolut är en kärlekshistoria – bara inte av det traditionella slaget. Jag funderar lite på varför man valt att presentera boken så. Är det inte att underskatta läsarna lite?
Anna: Verkligen, den rymmer flera vackra kärlekshistorier men känslorna som inte får/kan släppas fram gör att man kanske inte uppfattar den som en konventionell kärleksroman.
Ulrica: Nej, om det hade stått ”kärleksroman” på boken hade det förstås varit att förenkla det för mycket och kanske hade det gjort en del läsare besvikna. Men jag tycker ändå det är synd att betona det på det sättet.
Linda: Tidigare i sommar läste jag My Policeman av Bethan Rogers som också handlar om två män som är förälskade, men att en av dem gifter sig för att det ”ska vara” så. De bildar en väldigt destruktiv trio, medan de tre i den här boken verkligen verkar förenas av en kärlek. Den platonska och den äktenskapliga kärleken i en fin symbios.
Anna: En kärlek som jag fastnade extra för var plåtarbetarnas kärlek till sina verktyg och till plåten. Arbetet beskrivs närmast sinnligt och verktygslådan som ärvs från en duktig yrkesman till nästa, från en man till nästa, är en så fin symbol för stolthet över ett hantverk och samhörigheten mellan männen.
Ulrica: Ja, det är fint beskrivet. Jag gillar att allt med plåtverkstaden och arbetarlivet inte skildras negativt. Det hade lätt kunnat blir det i kontrast till bildningsidealet. Intressant också att boken är placerad i universitetsstaden Oxford.
Linda: Apropå Plåtmannen, så tänkte jag en del på karaktären i Trollkarlen från Oz som inte har något hjärta. Ellis hjärta är förlorat och det blir en fin metafor. Jag är glad att det trots allt verkar födas hopp i slutet.
Titel: Plåtmannen
Författare: Sarah Winman
Förlag: LB Förlag
Utgivningsår: 2018
