av 
Maja Lunde är en norsk författare som kanske är allra mest omtalad för sin roman Binas historia som nu också finns i pocket. I våras kom så del två i det som Lunde berättar är en tänkt kvartett om klimat och hur klimatförändringar kan påverka både djur, växter och människor. Blå är en roman om vatten – och saknaden av vatten. Kan det bli mer passande en het och torr sommar som denna? Som alltid när vi på kulturkollo pratar mer ingående om en bok så är det oundvikligt att inte avslöja en hel del av innehållet, anse er varnade!
Ulrica: Jag läste den här boken när efter att ha tillbringat en vecka i Jämtland där vi hörde uppdateringar om pågående skogsbränder hela tiden och ljudet av helikoptrar som cirkulerade över trädtopparna. Maja Lundes dystopi kommer otroligt nära en sommar som den här med extremt väder och det gör verkligen läsningen skrämmande och tankeväckande.
Anna: Ja, den landar så mycket i aktuella händelser så att det nästan känns som en profetia. Vad ska hända näst? Kommer vi att få ett delat Europa där förekomsten av vatten bestämmer vilket liv som det är möjligt att leva?
Lotta: Och det är inte bara vattnet och torkan som gör den aktuell, hela situationen med flyktinglägren och David och hans dotter som flyr känns ännu starkare och mer verklig hos mig.
Ulrica: Sant! Den kommer nära på många nivåer och är otäckt aktuell.
Anna: Romanen börjar i nutid när den norska äldre kvinnan lastar sin segelbåt och ger sig av från Norge, hon vill lämna sitt land för att en gång för alla söka kärleken och börja på nytt. Berättelsen om Signes uppväxt i en by vid en norsk fjord tyckte jag mycket om i den här romanen. Hur man använder älven för att bygga upp det moderna samhället och hur naturen och naturvärden närmast självklart får komma i andra hand.
Lotta: Signes berättelse är kanske den starkaste rent litterärt, men jag tyckte nog det blev lite långtråkigt emellanåt – väldigt mycket segling och ”den gamle och havet”… Då håller jag nog fast vid att Davids berättelse berör mer, för mig personligen blir det starkare.
Anna: Davids berättelse är den som utspelar sig i en fiktiv framtid, han är en ung man som tvingas lämna sitt hem i södra Europa som är lamslaget av hetta. Hans arbete med avsaltning av vatten har hållit honom kvar, utan sötvatten är det omöjligt att odla och överleva. Bränderna kommer allt närmare och hans fru och bebisen har rest före och de bestämmer att han och dottern Lou skall möta upp dem i en av alla uppsamlingsläger. När de når säkerheten är de inte där, hur skall de återfinna varandra och hur skall livet i lägret kunna levas, inte bara överlevas?
Ulrica: Jag gillar båda. Författaren jobbar väldigt skickligt med kontrasterna mellan Signes och Davids berättelser, mellan de olika tidspunkterna, mellan vatten och torka. Jag gillar hur det gör berättelsen dynamisk och tycker det bygger upp stämningen i boken på ett så effektivt sätt.
Lotta: Ja, jag håller med. Det är skickliga övergångar och berättelserna följer varandra så fint.
Ulrica: Inte oväntat blir jag berörd av relationen mellan David och hans dotter. Hur de i detta hopplösa försöker hålla varandras humör uppe trots att det är uppenbart att det är en stor ansträngning för dem båda. Jag kom att tänka på fadern och sonen i Cormac McCarthys Vägen, även om situationen i den boken är ännu mer extrem. Någon annan som drog den parallellen?
Lotta: Nej, jag tänkte inte på Vägen, men nu när du säger det så finns det likheter, i samspelet mellan far och barn.
Anna: Jag har inte läst just Vägen men andra dystopier och det är vanligen inte alls min genre, jag tycker ofta att det blir allt för extremt och överdrivet och då fjärmar jag mig från att det kan vara en möjlig framtid. I Blå händer inte det, jag kan verkligen ta till mig berättelsen om ett Sydeuropa som brinner, pappan på flykt med sitt barn mot vattnet i norra Europa och de stängda gränserna. Flyktinglägren som blir allt mer permanenta och övriga världen som ger sig av. Skrämmande aktuellt och lätt att känna igen sig i. År 2050 menar forskare att så många som 200 miljoner människor kommer att ha lämnat sina hem på grund av klimatförändringar (källa: migrationsinfo.se). I år har vi valår och man kan läsa den här romanen som ett debattinlägg i migrationsfrågor, också.
Ulrica: Hur tycker ni boken står sig i förhållande till hennes förra bok Binas historia? Jag tyckte mycket om den, men blev väldigt mycket mer berörd av den här skildringen. Säkert för att den kom närmare och kändes otäckt aktuell.
Anna: Jag har svårt att välja, jag tycker absolut att båda är värda att läsa och jag rekommenderar dem till alla – gammal eller ung.
Lotta: Binas historia drabbade mig mycket hårdare, jag håller den som hundra gånger bättre. Men det har inte bara med själva historien att göra, det har nog också med överraskningsmomentet. Nu kände jag igen Lundes sätt att skriva och visste vad som skulle komma. Men visst är Blå bra. Mycket bra och skrämmande nära verkligheten.
Titel: Blå
Författare: Maja Lunde
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2018
