Kulturkollo konfererar: inuti huvudet är jag kul

Idag samtalar vi här på Kulturkollo om en varm, angelägen och rolig roman om hur det kan vara att flytta till en ny plats när man är så blyg att det nästan gör ont när man måste kommunicera med okända människor. Som alltid när vi konfererar här på Kulturkollo så diskuterar vi både stort och smått i texten, vill man inte få handlingen eller annat avslöjat så ska man vänta med att läsa vårt prat tills efter man läst boken.

Anna: Jag totalt älskar huvudpersonen Liv i Lisa Bjärbos roman inuti huvudet är jag kul och jag har redan rekommenderat boken till ett gäng tonårsflickor som också tyckt mycket om att läsa. Vad tror ni det är som gör att man faller så pladask för henne?

Carolina: För mig är det att hon (eller Bjärbo…) sätter så precisa ord på så många känslor åtminstone jag känner igen. Osäkerheten i vardagssituationer som inte är jättedramatiska, sånt som att gå in i en matsal för första gången på ett nytt ställe, hur det går till att åka buss i den här staden, och framför allt det här med att träffa nya människor och för sitt liv inte kunna få ur sig allt det där som finns inuti en som känslor och tankar till vettiga repliker. Liv har så många tankar och rädslor och så mycket humor, och så kommer det bara ”…eh….” som repliker.

Helena: Jag älskar verkligen också hur Lisa Bjärbo ger röst (ofta bara inuti det egna huvudet då, men ändå) åt Liv. Jag känner igen så väldigt mycket, jag var kanske inte riktigt så förlamande blyg och tyst som Liv i tonåren, men verkligen inte långt därifrån. En av de allra bästa sakerna med den här boken är att den är en av få om såna som oss som inte är 100% magknipsframkallande (den är det också förstås, men inte rakt igenom) utan istället känns stärkande, omfamnande och positiv.

Linda: Jag tycker mycket om att få följa Livs tankar om människorna på bussen, som hon skapar ett helt liv åt. Hon är verkligen kul inuti huvudet. Sedan är det nästan smärtsamt att inse hur svårt det är för henne att leva utanför huvudet. Bjärbo skildrar det verkligen trovärdigt och gör att jag verkligen tar till mig henne.

Carolina: Jag tycker väldigt mycket om Livs pappa och hur han har så mycket igångsättnings-energi. Vi renoverar! Vi startar yogalektioner! (i vardagsrummet…) Vi bjuder in lite folk på middag! Och så kraschar det hela tiden med hur Liv är och hur hon definitivt INTE vill ha hem andra människor att tvingas umgås med en fredagskväll. Det är intressant, det där, hur olika Liv och pappan är.

Linda: Han är verkligen för mycket ibland, men samtidigt så fin mot Liv. Han vill henne väl, men låter henne ändå vara som hon är. Sedan är det lite komiskt att han nästan umgås mer med Alia när hon hälsar på.

Anna: Ja, det tänkte jag också på. Att det blir lättare för pappa och Liv att umgås när det är en tredje part med, det kan jag känna igen i mitt eget umgänge med min dotter när hon var tonåring. När det var kompisar med så fick man plötsligt se andra sidor hos sin ungdom och det är något som jag tycket Bjärbo fångar så himla fint.

Helena: Jag gillar också pappan och jag tänker mycket på hur svårt det måste vara att vara förälder till någon som är så olik en själv. Han är en sån hjälte som kämpar på och gör det så bra.

Carolina: Livs mamma – jag är så nyfiken på hur hon var medan hon levde. Och det är så hjärtslitande att i glimtar få förstå hur jobbigt det var när hon slets bort från familjen. Hur pappan hade det.

Helena: Jag också. Hur var hon, mer som Liv? Hade Liv varit och reagerat annorlunda utan den förlusten? Det känns som att det finns mycket att hitta under ytan här.

Anna: Sedan måste jag, som är uppvuxen på landsbygden, skriva något om miljön. Helt underbart skildrat allt det där som det innebär att bo i en by utanför en by utanför en håla. Naivt, måhända, men charmigt att pappan tänker sig att bo där utan bil. Det var enorm igenkänning för mig när grannen skeptiskt ser dem stå vid vägkanten med en secondhand-fåtölj och utan kommentar ger dem skjuts, det är också min bild av hjälpsamhet som finns på landsbygden. Vilken chock det ändå måste vara för Liv att komma från Södermalm till ingenstans.

Helena: Ja, det måste verkligen vara som att komma till en annan värld. Jag tycker att boken skildrar det väldigt bra, hur det finns för- och nackdelar med allt. Det är ingen ”flytta ut på landet så blir du lycklig”-bok, men heller ingen sån där von oben-titt på landsbygden och dess människor. Jag gillar hur den balanserar.

Linda: Hur tänkte han egentligen? Utan bil. Och när man förstår varför de inte har bil. Så himla sorgligt. Det finns mer jag hade velat veta om pappan också, men nu är det här ju en ungdomsbok och då ska han kanske inte få ta mer plats.

Anna: Balanserad och härligt pirrigt beskriven är också vänskapen och förälskelsen i Gunnar skildrad. Jag tycker så mycket om att läsa hur Liv, som är ensambarn, möter Gunnars familj där det aldrig är tyst och där musiken flödar.

Linda: Gunnar är fin. Även om jag egentligen inte förespråkar att bli ihop med någon för att vidga sitt liv, så kan hans roll i Livs liv ändå bli väldigt viktig. Det kommer att vara betydelsefullt att någon såg henne oavsett hur deras förhållande utvecklas. Även vänskapen med Alia är väldigt viktig.

Vänskap, vardag, kärlek och skola. Föräldrar som fattar eller inte fattar och om att behöva börja om. Läs nu alla boken om Liv – oavsett om man är ung eller mittemellan eller gammal. Har du läst? Vad tyckte du, vad har vi missat att prata om i vår konferens?

Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2018