Kulturkollo konfererar: En helt vanlig familj

Idag pratar vi om Mattias Edvardssons nya roman En helt vanlig familj. Boken släpptes i slutet av juni, men det har pratats om den i sociala medier hela våren och rättigheterna till boken har redan sålts till 30 länder. ”En roman om ett brott” står det på boken framsida, men det är inte en bok att läsa som en kriminalroman utan snarare som en familjeskildring och en psykologisk spänningsroman.

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.

Det blir tydligt att föräldrarna inte alls känner till Stellas liv, men betyder det att hon är kapabel att begå ett mord? Föräldrarna är beredda att göra det som krävs för att skydda sin dotter. Boken har ett lite speciellt upplägg då den består av tre delar som berättar samma historia med ur de olika familjemedlemmarnas synvinkel – först pappans, sedan dotterns och sist mammans – som bit för bit ger oss en mer komplex bild av de händelser som ledde fram till att Stella häktades. Vi får också återblickar till hur Adam och Ulrika träffades och till småbarnsåren med Stella.

Vi på Kulturkollo har läst såklart och idag konfererar vi om boken. Det är nästan oundvikligt att prata om boken utan att avslöja lite av vad som händer i den och några av de detaljer som gör den så bra. Så vill du inte ha några spoilers är det bäst att sluta läsa nu. Följa annars med i vårt samtal och kommentera gärna med dina egna tankar.

Anna: Ska vi prata lite formen? Hur tycker ni det fungerar att man får tre olika personers berättelse efter varandra istället för att allt berättas kronologiskt?

Ulrica: Jag gillade det. Det blir inte tråkigt att läsa samma händelser tre gånger när författaren adderar detaljer och skruvar till bilden lite för varje ”omtag”. Han ger dessutom de olika familjemedlemmarna helt egna berättarröster både i språk och uttryck. Det är väldig snyggt gjort.

Anna: Jag tänkte också på hur han ändrar språkdräkten beroende på vem som berättar och det gjorde läsningen extra spännande. Jag funderade mycket på om det här är en spänningsroman? Det handlar om ett brott, det är spännande men spänningsroman?

Ulrica: Spännande är det hursomhelst tycker jag, även om jag kanske inte heller skulle klassa den som en traditionell spänningsroman.
Boken utmanar ju också tanken om en trovärdig berättarröst. Hur tänkte ni om det? Jag blev riktigt imponerad över hur jag som läsare helt köper Adams berättelse, till exempel, och den bild av familjen och sig själv som han ger, för att sedan kastas in i ett annat perspektiv som ger en helt annan bild.

Linda: Jag älskar att det inte riktigt går att lita på berättarna. Först känns ändå Adams berättelse som den rätta och jag tror mig ha koll på vad som är sant och vad som inte är det. Sedan förändras min bild när de andra i familjen får chans att berätta sina versioner av historien. Så snyggt komponerat.

Anna: Jag minns hur du Ulrica satt på Malören och läste och att du tyckte så mycket om miljöerna. Boken utspelar sig i Lund, hur påverkar den lilla universitetsstadens miljö romanen tycker ni andra?

Ulrica:  Mattias Edvardsson fångar Lund väldig bra både i den här boken och i En nästan sann historia. Det handlar inte bara om gator och miljöer utan också en stämning. Jag tycker absolut att den akademiska miljön ger berättelse en extra dimension som inte hade fungerar på samma sätt i till exempel Malmö eller Stockholm. Lund är ju den trygga lilla staden – skyddad av kunskap och traditioner. Att placera ett brott i den miljön och i en sådan ”typisk” lundafamilj tillsammans med kontrasterna mellan att uppehålla den ”fina” ytan och lojaliteten mot familjen blir väldigt effektfullt.

Linda: Jag skulle vilja tala om psykologen och läraren som Stella möter i häktet. Så himla skönt att dessa yrkesgrupper porträtteras på ett rimligt sätt. Det är ganska ovanligt. Nu är Edvardsson visserligen lärare själv, så det bidrar säkert. Det är också spännande att han väljer att göra pappan i familjen till präst. Det är självklart så att vi (eller i alla fall jag) förväntar oss ärlighet från en präst.

Anna: Och han väljer yrket jurist till mamman, också ett yrke där man förväntar sig att man skall följa de regler som samhället satt upp. Överhuvudtaget så tänker jag att yrkesrollerna på ett smart sätt gör karaktärerna mer komplexa. Håller verkligen med dig om att både läraren och psykologen framställs på ett sympatiskt sätt. Man småler ju också lite när man ser vilka böcker som läraren väljer att ge till Sasha. Klassiker på många sätt, jag minns själv tydligt när jag läste Glaskupan första gången.

Ulrica: När jag läste kunde jag inte låta bli att tänka på boken Störst av allt av Malin Persson Giolito. Den handlar ju om ett brott i en privilegierad miljö, med en ung kvinna i centrum. Var det någon annan som gjorde den kopplingen?

Anna: Ja, absolut. Just att man får följa en ung kvinna som är frihetsberövad och att killen/mannen är en charmerande person som visar på andra sidor är ju mycket likt. Det som Edvardsson tillför är det här resonemanget om vad man gör för att skydda sina barn, hur man tänjer på sanningen för att vara en helt vanlig familj.

Linda: Ja, jag gjorde helt klart kopplingen och det finns likheter på så sätt att det är två, välskrivna romaner om ett brott och en rättegång. Håller dock med Anna om att det mest intressanta är allt en förälder kan göra när det gäller ens barn. Jag tänkte mycket på mina egna barn och den uppfostran de får. Stellas bild av de tidiga åren stämmer inte riktigt överens med den bild föräldrarna har och de har inte samma minnen. Tänk om jag tror att de haft en bra barndom och så känns det inte alls så för dem. Just det svåra i att faktiskt hitta en objektiv sanning är också intressant ur ett rättsperspektiv. Kan det finnas rättvisa om allas bild av det som händer är olika?

Titel: En helt vanlig familj
Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Forum
Utgivningsår: 2018