Vasilij Kandinskij, Anna Achmatova och jag

”Art has much in common with religion”

lär Vassilij Kandinskij ha sagt och i nästan alla moderna museer som jag besökt (och de är många) finns en av mina favoritkonstnärer representerade. Konstverket som inleder hela inlägget heter ”Landscape with Factory Chimney” (1910) och den hittar man vanligen på Guggenheim i NY. Just den postern mötte mig när jag för första gången kom hem till den nyfunne killen, min sedermera man. Om man har en sådan bild i vardagsrummet så är man en pojkvän för Anna. Helt klart. (Sedan att det var mamma U som köpt och hängt upp den där bilden visste jag inte då …) Nu hänger den sedan 20 år i sommarstugan och där ska den förbli uppsatt. En dag ska jag åka till NY och se verket IRL, det ska jag. I väntan på det kan jag läsa den fina konstboken av Hajo Düchting som gör en gedigen genomgång av den ryske konstnärens olika perioder. Jag är särskilt förtjust i verken från Kandinskijs Munchen-tid (1896 – 1911) där han går före och med starka färger och djärva penseldrag. Han är en konstnär som ständigt utvecklas och man tröttnar aldrig att titta på hans konst, på den här fina hemsidan finns 595 konstverk samlade.

Han levde stor del av sitt liv utanför Ryssland och var mycket delaktig i den framväxande modernismen som omformade synen på konst under det tidiga 1900-talet. En författare som räknas till de ryska modernisterna är Anna Achmatova och hennes dikter finns utgivna på svenska hos Lind & Co. Jag har ännu inte läst något ordentligt av henne men desto mer man tar reda på om hennes tragiska livsöde och spännande författarskap, desto mer sugen blir jag. I Populär Poesi nummer 36 kan jag läsa Anita Westins text Ett tidsvittne. 

”Att läsa Achmatova är inte bara att läsa skön lyrik utan det är också att ta del av tidsdokument från  debuten 1912 ända fram till hennes död  5 mars 1966. Hon betraktas idag som en av sin tids riktigt stora poeter, men detta att hon också genom sitt författarskap blir ett unikt tidsvittne gör att det finns skäl att parallellt med läsningen av hennes texter också ta del av hennes livshistoria.” 

Hon var en av de författare som föll i onåd av regimen i Sovjetunionen och hon levde och verkade i en inre exil, hennes fullständiga texter fick inte publiceras i hemlandet förrän efter perestrojkan. Så blev den författare som ibland beskrivs som en föregångare till Svetlana Aleksijevitj, de släpper båda fram en mängd röster som alla beskriver den lilla människans roll och plats i en totalitär stat.