Måste man läsa debutanter?

Ja, det här var inte något lätt tema för mig måste jag erkänna. För några år sedan läste jag oftare debutanter men jag inser att jag blivit mer och mer skeptisk ju mindre lästid jag har numera. Det finns helt enkelt inte lika mycket lästid i vardagen längre, som det fanns förr, och med det kommer snålheten in. Varför satsa på ett osäkert kort när det finns så många säkra? Jag vet att jag låter som en grinig gammal tant när jag plockar upp mina betrodda gamla favoriter och välkända författare som ”jag kan lita på” men hey, jag tycker jag är ursäktad ändå. För blir någon uppmärksammad så är jag inte sen att ändra mig. Inte för uppmärksammad dock. Då slår jag fortfarande bakut igen (se tidigare kommentar om grinig tant) och blir skeptisk. Sådan har jag dock alltid varit, det KAN helt enkelt inte vara bra om det blir för hajpat och sedan sätter jag mig i den hörnan i åratal tills jag inser att jag faktiskt förmodligen har fel fast ändå inte riktigt kan ändra mig. Så är det exempelvis med Fredrik Backman. Jo, jag vet, han skriver inte samma typ av böcker längre. Han har numera en väldig massa cred och jag förstår det och kan rekommendera honom. Jag har dock fortfarande inte läst en enda bok av honom, huvudsakligen pga ”En man som heter Ove” som helt enkelt blev för stor, lite för snabbt. Plus att jag inte läser humor. Jag kommer heller aldrig läsa ”Hundraåringen..” av samma anledning.

Det FINNS dock undantag. ”Igelkottens elegans” av Muriel Barbery såldes i varenda kiosk och på varenda bensinmack ett par somrar. Av den anledningen förbisåg jag den helt enkelt totalt ganska länge, tills jag och maken åkte på semester och den fanns att låna som ljudbok så att vi kunde lyssna på den i bilen. Då var utgångspunkten lite böcker som vi nog kunde få ut något av båda två, och då var utbudet faktiskt också lite skralt av någon anledning. Kanske för att jag bara kollade på lokala biblioteket. Den fastnade som ett tuggummi i hjärnan dock, och den där portvaktsfrun sitter för evigt etsad i mitt minne.

När det gäller barn- och ungdomsböcker resonerar jag däremot faktiskt tvärtemot. Inte när jag köper böcker åt mina kids, då blir det ofta beprövade kort, men när jag läser för jobbet. Utgångspunkten är den samma, jag har inte obegränsat med tid. För att då få så stor bredd som möjligt så har jag inte tid att fortsätta läsa författare och bokserier jag gillar och vet är bra, då får man satsa på de man inte läst tidigare och debutanter för att kunna få in så mycket som möjligt i kunskapsbasen. Tänket är det samma, men syftet skiljer sig åt och jag antar att det är därför jag sällan läser mer än första boken i en trilogi exempelvis. Det finns dock undantag även här. Jag har läst det mesta av John Greene t ex, och kan verkligen rekommendera ”Sköldpaddor hela vägen ner”, trots att det inte alls är en debut utan hans senaste bok på svenska.

Hur tänker ni kring debutanter? Läser ni okända kort eller vill ni gärna ha en rekommendation innan?