Träskkungen är ingen god granne

Nackdelen med våra teman är att vi sällan är helt enade i vilka tema som ska synas här på Kulturkollo (ni vet the downside med demokrati), men fördelen är att vi är i stort sett helt fria att tolka dem som vi vill. Idag trycker jag på det senare. Den enda (något svaga) kopplingen mellan tema och inlägg är bristen på goda grannar. Jag har nämligen läst Träskkungen av Karen Dionne.

Helena lever ett rofyllt småstadsliv med man och två döttrar i Michigan. Nyheten om en förrymd fånge slår dock brutalt sönder Helenas stillsamma tillvaro. Mannen, som kallas Träskkungen av pressen, är nämligen Helenas far. En far som hon hållit hemlig för såväl man som barn. Ingen i hennes omgivning vet att hon har bytt namn, hårfärg och på alla vis försökt dölja varifrån hon kommer. I ett ögonblick färdas hon tillbaka femton år i tiden – till minnena från sin barndom. Hon förstår också snart att hennes familj är i fara och att hon är den enda som kan hitta fadern i de vidsträckta träskmarkerna. Hon är den enda som kan matcha faderns kunskap om landskapet och överlevnadsstrategier.

Växelvis får vi följa Helena som vuxen där jakten på fadern är i centrum och som barn då hon växte upp i en isolerad stuga med sin despotiska far och kuvade mor. Hon har ett komplext förhållande till sina båda föräldrar. Helena såväl avgudar som avskyr sin far och hans tämligen labila humör. Modern har hon uppfostrats att förakta av sin far.

Fadern lär henne att överleva i vildmarken och att spåra, jaga och livnära sig på naturen. En våldsam och dramatisk händelse får dock henne att förstå att tillvaron hon lever är en lögn. Hennes far kidnappade hennes mor då hon bara var 14 år och har hållits fången i träsket sedan dess. Jag tänker inte helt osökt på Room av Emma Donoghue, som också skildrar ett kidnappningsdrama ur ett barns perspektiv. Hur båda dessa barn lever i en begränsad värld och hur deras liv anpassas till denna tillvaro samtidigt som deras båda mammor förtvivlat försöker hitta en väg ut.

Som fond har Karen Dionne valt att kontinuerligt återkomma till och citera H.C. Andersens saga Dykungens dotter, men denna koppling, tänker jag, inte bidrar till historien i någon vidare bemärkelse. Missförstå mig rätt. Jag menar att Dionnes historia är såpass stark i sig själv att hon inte behöver uttala denna parafras. Hon lyckas också att hålla mitt intresse högt i båda parallella historierna, vilket är en bedrift. Inte sällan blir jag något mer nyfiken på en historia, men här är jag lika uppslukad i båda.

Livet i stugan ute i träsket innehåller flera både fascinerande och skrämmande historier. Bilder av fina stunder i naturen mellan far och dotter blandas med bilder av förtryck och rädsla. Den nutida historien är en spännande människojakt där Helena utmanas till sitt yttersta i att försöka förutse faderns nästa steg. De båda historierna vävs snyggt samman och du får på så vis så många historier i ett – såväl en kidnappningshistoria där du får följa moderns kamp, den isolerade världens begränsningar och hur denna påverkar det lilla barnen och samtidigt en nutida katt- och råttalek, som kan leda till dödlig utgång. Det vill säga både tankeväckande och spännande i ett.

Titel: Träskkungens dotter
Originaltitel: The Marsh King’s Daughter
Författare: Karen Dionne
Översättare: Ylva Mörk
Förlag: Bokförlaget NoNa
Utgivningsår: 2018