Bullerbyn, och Bråkmakargatan, och…

När jag inför kollotemat den här veckan hade suttit en stund och funderat över vilka goda grannar jag ville skriva om så hade ett antal namn poppat upp i mitt huvud som – insåg jag – alla hade ett gemensamt: de var påhittade av Astrid Lindgren. Det är inte klokt vad det kryllar av goda grannar i hennes böcker! Klart det finns en eller annan argsint skomakare eller så, men oftast: trevliga grannar med tillhörande barn i lämplig ålder. Ofta med trädgård som angränsar, och med ett lämpligt hål i häcken eller staketet som de lämpliga barnen kan krypa igenom när det ska lekas, eller när det ska smygas ut i natten för diverse bus:

• Kalle Blomkvist (ja, mästerdetektiven) har Eva-Lotta i trädgården intill. Det tycker han är alldeles förträffligt, och ett bra konkurrensmedel mot Anders, den tredje vita rosen som ju bor inne i stan.
• Och i huset intill Madickens Junibacken bor Abbe. Abbe, som klär ut sig till spöke och skrämmer Madicken så att Alva blir arg, Abbe som får lunginflammation och nästan dör, Abbe som bakar världens godaste kringlor. Sedan har Abbe förstås ett par föräldrar, men den Gode Grannen är det han som är.
• Riktigt, riktigt goda grannar får familjen Melkerson när de kommer till sitt hyrda sommarhus på Saltkråkan. Familjen Grankvist har barn i lämpliga åldrar, båtar, hund, matvaror och allmän trygghet. Och så kommer de med flyttgröt första kvällen.
• Och så har vi välkammade och väluppfostrade Tommy och Annika som får en granne som är ett barn i lämplig ålder hela hon. Rik är hon, stark så att hon kan bära en häst är hon, uppkäftig är hon, och väldigt, väldigt berömd.
• Ronja och Birk är väldigt mycket grannar. De har inte bara angränsande trädgårdar (eller, nja…) – de bor till och med i två halvor av samma ”hus”. Bara ett litet helvetesgap i mellan. Fast deras föräldrar, eller i alla fall papporna, anser nog att ”god granne” är helt fel benämning på arrangemanget.
• Barnen på Bråkmakargatan har också en god granne: tant Berg. Fast hon har förstås inga barn i lämplig ålder att leka med. Men hon är ändå trevlig på många sätt.
• Karlsson på taket…. tja, han kan väl också få vara med? Granne är han ju, det kan väl ingen förneka, när han har sitt lilla hus på taket till hyreshuset där Lillebror bor med sin familj? Fast god… han är ganska ohyfsad, det är han. Men rolig. Och Lillebrors bästa vän. Och lagom tjock, i sina bästa år och allt det där.
• Och, ja, så har vi då Bullerbyn. Det är Bullerbyn som är uttrycket goda grannar, goda grannar made flesh, liksom. Med barn i lämpliga åldrar, syrener, hål i häckar, idylliska idyllfester, ständigt solsken, lortiga lyckliga ungar som aldrig någonsin är utan lekkompisar. Ja, ni vet.

Jag växte upp med alla de här grannarna och deras barn eftersom Lindgrens böcker var en viktig del av min barndom. Sedan blev jag vuxen, och med tiden allt mer cynisk och bitter eftersom verkligheten envisades med att vara så olik den värld fylld av syrenbersåer och barfotalekande jag fått mig till livs hos Astrid Lindgren. När jag sen så småningom själv tillsammans med oäkte maken köpte ett litet hus i en liten by på landet så väntade jag mig faktiskt ingen idyll alls. Men fatta detta: i denna lilla by bodde vi samtidigt tre barnfamiljer, med angränsande trädgårdar samt barn i väldigt lämpliga åldrar, födda samma år till och med. Gissa om det har lekts i denna by? (och görs fortfarande, även om de nu kallar det något annat, och själva tycker att de är vuxna) Tänk att verkligheten ibland kan bli som i böckerna, tänk: vi fick faktiskt på riktigt bo i en Bullerby!

Bild:  av Ilon Wikland, ur Jul i Bullerbyn av Astrid Lindgren