Mina bästa nordiska grannar

linje-ulrica

Jag vidgar begreppet grannar lite och tar det här tillfället att tipsa om mina favoritförfattare från några av våra grannländer. Jag har flera favoritförfattare från Norge, Danmark, Finland och Island – och för några år sedan utforskade jag även författarskap från Grönland, Färöarna och Åland när jag övertog en nordisk läsutmaning från en annan bloggare där vi var ett stort gäng som läste oss genom norden under några månader.

Men denna gång nöjer jag mig med att tipsa om några författarskap från Norge, Danmark och Finland.

Jag börjar med Finland tror jag. Där har jag en storfavorit som jag tror att många känner till och kanske har läst någonting av. Trots detta vill jag ändå slå ett slag för Kjell Westös romaner så att ännu fler upptäcker honom. Han är en riktigt god berättare och skriver lågmälda men starka romaner med motiv ur Helsingfors och Finlands 1900-talshistoria. Hans böcker innehåller också intressanta och komplexa karaktärer. Hans senaste roman Den svavelgula himlen var en av de bästa jag läste förra året och jag rekommenderar den fortfarande till höger och vänster, men Hägring 38 och Vådan av att vara Skrake tillhör också favoriterna.

En nyupptäckt finländsk författare är Tommi Kinnunen. Jag läste hans finstämda och vemodiga roman Där vägarna möts tidigt förra hösten och tyckte mycket om kvinnoporträtten och den stämning han skapade i boken. Något blogginlägg har jag inte skrivit själv om boken, men min kollo-kollega Anna har beskrivit den väldigt fint på sin blogg. Jag hade också nöjet att lyssna till honom på bokmässan och det finns en intervju med honom från mässan här på Kulturkollo om någon blir nyfiken på hans författarskap. Uppföljaren Ljuset bakom ögonen har jag sparat på lite till ett lämpligt lästillfälle.

En författare i en helt annan genre som jag är förtjust i är Arto Paasilinna. Han är lite speciell med sin absurda dråplighet och en berättarstil som gränsar till (ja, eller kliver över gränsen rejält till) skröna. Han är väldigt produktiv och lite ojämn, men när han är bra är han väldigt rolig! Jag rekommenderar gärna till exempel Kollektivt självmord och Harens år för den som blir nyfiken på hans böcker.

Jag inser nu när jag sitter här och skriver att jag, förutom lite Tove Jansson, har läst väldigt få kvinnliga författare från Finland. Ni får gärna dela med er av era bästa tips!

Med det sagt går jag direkt på Norge och ytterligare två manliga författare. Förutom finsk humor tycker jag väldigt mycket om en norsk humorist – nämligen Erlend Loe. Han skriver också ganska dråpliga historier men på ett annat sätt än Paasilinna. Det är lite svartare humor och kanske lite smartare om man får säga så. Jag älskade hans Naiv. Super när den kom och jag skrattade så jag grät åt Expediton Lmen det allra bästa han har skrivit är ändå barnböckerna om Kurt. Missa inte dem! Kurt och fisken är den första och den bästa.

Jan Kjaerstad skriver mycket allvarligare böcker. De är text-tunga och inte alltid lättillgängliga, men rasande skickligt skrivna. Jag läste hans trilogi Förföraren, Erövraren och Upptäckaren, om TV-profilen Jonas Wergelan och upptäckte för nästan första gången hur jobbigt det kan vara att läsa om en huvudperson man inte alls gillar, men att ändå inte kunna sluta läsa. Hans bästa och allra vackraste roman är dock Tecken till kärlek som är en kärlekshistoria med flera bottnar och en passionerad kärleksförklaring till typografi.  Den tog riktigt andan ur mig när jag läste den och som jag faktiskt inte har vågat läsa om för att jag vill behålla mitt första intryck av den. Kjarestads senaste (som översatts till svenska) bok Släkters gång låter som en bok för mig, men jag har inte tagit mig an den än. Är det någon som har läst den?

När vi nu befinner oss i Norge vill jag inte missa tillfället att tipsa om den norska fantasydrottningen Siri Pettersen. Hennes trilogi Korpringarna (Odinsbarn, Röta och Kraften) är böcker med en väldigt cool hjältinna, en fantastisk fantasyvärld och ett enormt läsdriv! Dessutom verkar författaren så trevlig! (vissa av er har kanske precis som jag haft turen att träffa henne på Kulturkollos fantasymingel på Bokmässan för något år sedan),

Jag kan komma på några norska författare till som jag skulle kunna rekommendera, men jag hoppar istället över till Danmark där min förkärlek till episka släktkrönikor får mig att vilja rekommendera Carsten Jensens böcker i allmänhet och Vi, de drunknade i synnerhet. När jag först fick den boken i min hand tänkte jag att det inte var något för mig. Fiskeläger och båtar – nä, det lät trist! Men jag är så glad att jag gav den där tegelstenen en chans för som jag älskade den. En välskriven och dramatisk berättelse om flera generationer i den lilla danska staden Marstal och allt binds samman av havet – som innevånarna lever av, som de inte kan leva utan och som de både älskar och hatar.

En ny dansk bekantskap för mig, men som jag ändå vill tipsa om, är Ida Jessen. Jag läste nyligen hennes roman En ny tid och kände på en gång att det här är en författare som jag vill läsa mer av. Hon skriver lågmält, melankoliskt och väldigt vackert. En uppföljare till den romanen kommer i höst och för den som inte räds att läsa på orginalspråk finns både romaner, noveller och barnböcker av författaren att upptäcka.

Ja, det var några tips. Vilka är era bästa böcker från våra grannländer?

Bild: wikicommons

Ulrica

Litterär allätare i Lund. Tycker särskilt mycket om familjekrönikor, starka kvinnoporträtt, karga isländska naturbeskrivningar, norsk och finsk humor samt brittiska kriminalare. Och kaffe.

Visa alla inlägg av Ulrica →

6 svar på “Mina bästa nordiska grannar

  1. Du frågade om kvinnliga författare från Finland- en bra fantasyförfattare är Maria Turtschaninoff.

    1. Ja! Jag har ju faktiskt läst Naondel och Maresi och jag älskade dem! Hur kunde jag glömma det!

    1. Ja, visst är den.
      Och såklart borde jag ha kommit på Oksanen – tack! Henne har jag ju faktiskt läst.

  2. Det är knappt inom Sveriges gränser, så jag passar på att slå ett slag för David Väyrynens debut Marken (Teg publishing). Kanske är det för att mina sörlänningar till föräldrar möttes i Väyrynens hemby Hakkas i Tornedalen, men jag gillade den lite bångstyriga formen, inte minst där han summerar folkvett i ungefär 200 påbud- och förbudssatser.

Kommentarer är stängda.