Jag stannar hellre här…

En märklig sak som hänt med mig under årens gång är att min från början rätt stora aversion mot att resa blivit större, samtidigt som min önskan att utforska nya platser genom litteraturen ökat lavinartat.

Den fysiska värld där jag helst rör mig är geografiskt sett väldigt liten. Jag trivs bäst hemma, med min lilla valda klan, i mitt bo. Sen kan jag göra små utflykter, med klanen eller med andra utvalda eller ensam, men jag gillar egentligen inte alls att resa. Förutom i läsfåtöljen då alltså, nuförtiden.

Ganska länge var jag lite avigt inställd till att resa också med böcker, jag stannade gärna hemma och speglade mig i det välbekanta. Läste om andra tider, men sällan om avlägsna platser. Sen kom väl någon sorts mognad och en längtan efter att vidga mina läsvyer.

Mina bästa fiktiva utlandsresor måste jag nog säga har fört mig till Afrika. I sällskap av Chimamanda Ngozi Adichie och Chinua Achebe som talade till mitt historieintresse (läs mitt inlägg om hur de hör ihop här). Och tillsammans med Petina Gappah som lärt mig väldigt mycket om Zimbabwe och om att vara människa var som helst. När jag var i Asien var det nog Haruki Murakami som fascinerade mest, men inte på något oproblematiskt sätt, jag litar inte riktigt på honom utan vill läsa mer och andra om exempelvis Japan. Den där litterära resvärlden är förstås precis lika oändlig som den fysiska, man blir aldrig klar och färdigläst/rest. Och det är väl det som är lite av tjusningen tänker jag.

Ni får gärna tipsa mig om lämpliga läsfåtöljsresmål i kommentarerna nedan. Har ni konkreta fysiska restips kan ni ta dem också i kommentarerna, sinsemellan, så tittar jag åt ett annat håll så länge 😉

Bild från Pixabay