Urval, historiska myter och annat spännande

Den här terminen undervisar jag för första gången på länge i historia. Kursen heter Historia 1b och är en grundläggande historiekurs på gymnasienivå vars syfte är att ge en fördjupad överblick över världshistorien. I kursen har vi en lärobok som visserligen är rätt maffig, men som knappast innehåller hela världshistorien. Terminen (och kursen) inleddes därför med att eleverna fick undersöka vår lärobok och se vilket urval som gjorts gällande de personer och händelser som tas upp. Att kvinnorna som tas upp i skolans läroböcker är få är något som uppmärksammats. 2016 gjorde Kulturnyheterna t.ex. en granskning av sex nyutkomna läroböcker och fann att endast i genomsnitt 15% av de namngivna personerna var kvinnor. I en bok var det så lite som 7%. Att det handlar om att välja bort, snarare än att det inte funnits några viktiga kvinnor i historien. En lärobok kan inte vara hur tjock som helst och ska något läggas till måste också något annat tas bort.

Mina elevers granskning stämmer bra överens med den Kulturnyheterna gjorde. Kvinnorna var endast 11%. Det var också tydligt att fokus låg väldigt mycket på Europa och senare USA. I Europa var det också Sverige och västra Europa som fick mest utrymme. Det här stämmer också väl överens med Kulturnyheternas granskning av läroböcker där så mycket som 89% av de namngivna personerna kommer från Europa. Eftersom 6% kommer från USA blir det väldigt lite kvar åt de andra världsdelarna. Även minoriteter av olika slag får litet utrymme och när de finns med är kolonialmaktens perspektiv tydligt.

Vad har nu detta med sanning och källkritik att göra? Urvalet påverkar självklart vår bild av historien och därmed vår syn på världen. Det betyder att det som vi ser som en sanning egentligen bara är ett västerländskt perspektiv på världen och egentligen ingen sanning alls. Vi har våra (manliga) västerländska hjältar och historierna om dem vill vi gärna ha kvar. Det är dock inte alltid så att det ligger någon som helst sanning i dessa historier, trots att de är vedertagna. Något som också står klart är att en del historier som faktiskt är myter letar sig in i historieböckerna och det är om inte värre, så i alla fall lika illa. Drygt hundra av dessa myter finns samlade i boken 101 historiska myter av Thomas Olderup och Åke Persson.

Så här står det bland annat om boken:

Det finns många händelser i världshistorien som är vedertagna sanningar som man tar för givna. Men i själva verket är många av dem felaktiga. I generation efter generation har de berättats vidare och av någon anledning har vi valt att tro på dem. Ibland ligger historien nära sanningen och då är det lätt att förstå att man har velat dramatisera händelsen eller utsagan. Men ibland är det långt mellan verklighet och myt och då är mytens uppkomst lika spännande som själva myten.

 

Exempel på myter som tas upp och avfärdas i boken är dels de som jag tror att få egentligen tror på, som att vikingarna hade horn på sina hjälmar eller att Julius Ceasars sista ord var ”även du min Brutus”, men det finns också en del kluringar som jag inte riktigt hade koll på (och nu avslöjar jag mina kunskapsluckor), som att Ceasar inte alls var den förste romerska kejsaren eller att redan de gamla grekerna hade koll på att jorden är runt och inte platt. På ett underhållande sätt berättar Olderup och Persson om hur myterna uppkommit och vad som egentligen gör att de inte alls är sanna, även om vissa nästan är det.

Jag tycker att många av de här myterna är riktigt underhållade och att de, trots sina ”råttan-i-pizzan-perspektiv”, fyller en viss funktion. Detta förutsatt att inte bara myten, utan också avfärdandet av densamma blir en del av historieundervisningen. För att trevestera Jack Werner ”jag skiter i att det är fejk, det är underhållande ändå”.

BIld av canforaalessio från Pixabay