av 
Den första lilla duniga kycklingen som dyker upp i mitt huvud är och förblir Gullefjun. Och det var från början inte alls eftersom jag vuxit upp med att ha fått barnvisan om Gullefjun sjungen för mig – nej, första gången jag stötte på denna unga, äventyrslystna fjunis var när en av skurkarna i filmen Strul med Björn Skifs helt otippat börjar sjunga om Gullefjun. Det skulle testas en videokamera (ja, ja, det är verkligen ett tag sedan Strul var aktuell…) och denne Herr Skurk var testobjekt. Underbart 1: han ger sig verkligen hän i sången, och Underbart 2: han sjunger på bred östgötska, och som knorr Underbart 3: han blir verkligen upprörd när han inte får slutföra sitt konststycke (”vafaaan… blire nån andra vers, eller?”). Här är klippet, och som bonus får du också slutklämmen när en annan av skurkarna levererar repliken ”kommer du tillbaka och har ramlat ner så slår vi ihjäl dig”.
Fast… nog hade Gullefjun sedan kunnat försvinna in i glömskans dunkel, om det inte vore för att han tog en gruvlig revansch kanske tio år efter Strul var aktuell. Nämligen fanns visan om Gullefjun med i samlingen som min son älskade, älskade, älskade att höra på sin egen lilla musikspelare när han var sisådär två år. Nu inte längre på skurk-östgötska, utan med en dialektlös kvinnoröst som i det allra sockersötaste musikarrangemang i tre verser fick bre ut sig om den lille kycklingens äventyr den där soliga dagen när alla hönsen sa kakaaakakaaa. Har jag hört den tusen gånger? Två tusen?? Och vill ni ha hela texten så att ni kan sjunga den själva? Inte? Jodå, visst vill ni det! Här är den!
Det var en kyckling som hette Gullefjun
han skulle ge sig ut på promenad
Och solen lyste och gräset lockade
och hela världen var så hjärtans glad.
Det fanns ett hål uti hönsgår´ns nät
där genom trippade med lätta fjät
den lilla Gullefjun med mjuka silkesdun
och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.
När Gullfjun kommit en bit på vägen
då mötte han en svart och gammal katt.
Men Gullfjun trodde inte han var farlig
så han blev inte rädd ett enda skvatt.
Men katten slickade bums sin nos,
han tänkte nog av Gullfjun göra mos.
Den lilla Gullefjun med mjuka silkesdun,
och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.
Då hörde Gullefjun att någon skällde
och det kom rusande en väldig hund.
Då tyckte katten det var bäst att springa
och så försvann han på en halv sekund.
– Tack kära hund, sa lilla kycklingen.
– Du räddat mig, du kan få bli min vän,
sa lilla Gullefjun med mjuka silkesdun
och alla hönsen sa ka-ka-ka ka.
Från gullegullekycklingen till en annan sorts kyckling, en med glasögon och ett tilltufsat förhållande till sin far: Chicken Little. Jag ska inte bre ut mig så mycket över honom (mer än att kommentera att mitt bästa i den filmen är när familjen Utomjording gnatas om vems tur det är att använda ”rösten”), bara bjuda på klippet med Don’t Go Breaking My Heart (det från eftertexterna), bara för att det är en typiskt sån där grej man blir glad av att se:
Nu över till avdelningen fjäderfän eftersom jag ville ha med en av mina favoritbilderböcker: Fyra hönor och en tupp av Lena och Olof Landström (2004).
Har ni inte läst den, så gör det! (Med eller utan barn i närheten) Hönorna är så less på den där tuppen som bara är intresserad av sina egna projekt och tycker det är helt naturligt att han ska ha största matplatsen och mest och bäst av allt eftersom han ju är tupp. Nu ska de göra uppror!
Allra sist tyckte jag inte att jag kunde ha ett helt inlägg om fjäderbeklädda små djur utan att ens nämna den där som så uppenbart inte hör till. Han är för stor, låter fel, simmar konstigt. Han är inte ens gul, så platsar inte ens in i kollots veckotema egentligen. Men han måste få vara med: H.C. Andersens Den fula ankungen.
Ha en bra påskvecka, med eller utan fjäderfän!
Bild: maxpixel.freegreatpicture.com (CC0 1.0)
