Slakthuspoesi som drabbar

Det är ganska ofta jag stöter på åsikten att den som bryr sig om djur, djurförsök, djurhållning eller djurrätt istället borde fokusera på människor. Att människor också far lilla och att det väl är värre? Tja, ja, det kanske det är men jag brukar försöka vända på det och jag säger så här. Den som inte blir drabbad av den här diktsamlingen har förmodligen även väldigt svårt med empatin när det gäller sina medmänniskor. Det är också ganska ofta de som inte alls bryr sig om djurrätt som inte heller bryr sig om mänskliga rättigheter något nämnvärt. Jag vet att jag generaliserar, men ganska ofta tycker jag att det verkar stämma. Antingen bryr man sig, eller inte. Inte ”jag bryr mig bara om vissa orättvisor, men inte andra”. Däremot kan man naturligtvis engagera sig olika mycket i olika frågor. Jag menar inte det bara är veganer som bryr sig om samhällsfrågor, utan att det är dags att sluta skamma folk som engagerar sig. Och att sluta klanka ner på folk för att de inte engagerar sig tillräckligt. Finns mååånga veganer som gör så också. Men det är ett sidospår.

Jag har velat läsa Agnes Gerners diktsamling SUS i flera månader men har dragit mig för det av olika anledningar. Dels är den inte jättelätt att få tag i, som många diktsamlingar, men dels värjde jag mig mot temat en smula. Slakthus. Kan det bli bra? Kan det överhuvudtaget gå att läsa utan att vilja kräkas? Svaret på första frågan är utan tvekan ja och på den andra? Nja, i små doser. För även om SUS endast omfattar drygt 90 sidor så tar det tid att läsa igenom den. Den är faktiskt fullständigt fruktansvärd, men helt makalös.

Gerner skriver poetiskt om fångenskapen och slaveriet i fabrikerna och i transporterna. Hon fokuserar på Suggornas tillvaro, men tar även upp smågrisarna och galtarna. Utslitna spenar, livmödrar som mekaniska producenter. Hur vi kan transplantera grishjärtan till människor, men ändå inte ser att de är levande varelser? Hur vi ser dem som produkter och styckar upp kultingarna redan i livmodern. Hur en sugga som inte är gravid eller ger mjölk är ineffektiv.

Jag ska inte gå för djupt in på detaljer för det är faktiskt för otäckt och skräckinjagande men berätta att hon inte värjer för svåra förhållanden och frågor. Att poetiskt beskriva de allra mest blodiga och brutala situationer gör dem på något märkligt sätt groteskt fascinerande och kontrasten mellan det vackra språket och de otäcka hon skriver om gör allt knivskarpt tydligt, trots många liknelser.

Det här är en makalös diktsamling som inte är svår att ta till sig, ens för någon som är lite ovan vid att läsa poesi. Jag kommer bära den med mig i åratal men alltid tänka på den med ångest i hjärtat.